Yttrandefrihet

Jag har just blivit hotad av Dagens Nyheters redaktion att om jag inte tar bort min blogg riskerar jag juridiska efterverkningar.

Nu är det dags att sluta blogga.

Yttrandefriheten, en av Sveriges grundlagar, har förlorat. Sorgligt.

Ni hittar mig inspärrad på kvinnofängelse.

Ein, zwei, drei. Nazi Polizei!

Så jävla grymt rätt.
Kolla här.

NEJ, se det snöar!

Såhär dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dopparedan funderar jag lite extra. Det känns lite tomt. Nästan lite för lugnt för att vara december.

Jag har visserligen inte sett ett enda avsnitt av SVT´s julkalender (det har inte hänt sedan 1998 då jag var bosatt i norra London). Men mycket är som det brukar och till och med att jag gjort mer juliga saker i december 2009 än vanligt före jul.

Årets julskiva är inspelad och en kopia är skickad söderut.
Jag har bakat lussekatter två gånger och pepparkakor en gång.
Årets julkort är tillverkade, dekorerade och skickade med svenska posten (finns den?).
Tågresan "hem" till Linköping är bokad sedan länge och jag är för första gången sedan jag examinerades som sjuksköterska helt ledig under hela julen.
Jag har bakat kola och nötbräck. Jag har till och med unnat mig en liten marsipantomte från Söderbergs.
Glöggen är hemkokad. Och bortkokad och då inköpt. Och drucken. Ljusen tända.
SVT´s Luciasändning från Växjö domkyrka är sedd (lät det inte lite väl frikyrkligt. Och varför hade alla i Luciatåget sina strutar eller kransar samt Lucian sin krona så långt bak, liksom sluttande, mot nacken på huvudet).
Snö faller. Vägarna är saltade och geggiga.
Årets julkonsert med Take A Note blev succé (som vanligt) och jullåtsgiget förra veckan var uppskattat. I morgon sjunger vi jullåtar på ett nytt gig.
Jag har som vanligt rundat upp till Röda korset när jag handlat och som varje jul de senaste åren skänkt pengar till Stadsmissionen för julfrid till hemlösa, ensamma och utsatta.
Jag har varit på Konstfacks julmarknad.
Julsk*inkan är inhandlad och det välsmakande och snälla fullständigt vegetariska julbordet planeras. Julaquaviten beställd från och Skånen shoppad på Systembolaget.
Jag är bjuden på den näst intill årliga glöggfrukosten (som i år är glögglunch - ännu klistrigare alltså!) på Drottninggatan den 23e.

Vad är det som saknas egentligen?
Är det stressen?
Är det att jag nästan inte kommer köpa några julklappar alls i år?
Är det brist på utarbetad kropp och själ?
Saknar jag utbrändhet i år?

Nä, pyttsan! Inte saknar jag min värkande kropp och det trasiga psyket, som orsakats av det slitiga och människo(-martina-)förminskande arbete jag de senaste åren kallat jobb efter en bachelorutbildning.
2009 är det dags för en energisk, avstressad GOD JUL! Även för mig.

När det lider mot jul vs när grisarna lider året om

Näe, jag har inte glömt.

Trots att det är en dryg vecka sedan det, även för blundande inbitna militanta köttätare, uppdagades att även svenska grisar lider har jag alltså inte glömt bort det.
Egentligen skulle jag helst vilja blunda och somna om utan dåligt samvete. Men jag fungerar inte så. Jag kan inte sova när jag vet att tiotusentals djur plågas i djurfabrikerna.

Jag förstod inte skillnaden på att äta en fabriksslaktad gris eller en tamkatt sjuttonde juli 2008. Jag förstår fortfarande inte skillnaden, för mig är det nämligen fortfarande samma sak. Och att inte äta ALLT på djuret du dödat är bara fånigt. Varför skulle det vara äckligare att äta fårhjärna eller grislever än korumpa eller grishals? Varför är en häst värd mer än en gris? Varför är det olagligt att plåga en hund men inte en gris eller en höna?

Till sist en bild (från Djurrättsalliansen) att ha som skrivbordsbakgrund så du inte glömmer bort att äta ett vegetariskt julbord i år (också!).
Egocentrerade köttätare: lycka till med era nya bättre liv!
Veggosar: Ni är mina hjältar. Sanna hjältar.

Die Mauer

I dag år det 20 år sedan Berlinmurens fall och starten till det nya fria Europa!

Jag tror inte jag förstår hur det var i forna Östeuropa.
Jag tror inte jag minns murens fall.
Dock minns jag klass 6E och 6F´s klassresa till Tjeckoslovakien via Tyskland och Berlin 1992 då vi såg delar av muren och hur sunkigt och grått det var i östra Berlin.

I morgon klockan 21:45 visas "Good Bye Lenin!" på SVT1. Den ska jag se. Och så blir det att lyssna lite extra på "Die Mauer" med Ebba Grön.

Låga skatter

"Kära Fredrik,

Jag tänker ofta på dig. Varje gång jag ser dig skymta förbi på teve verkar du så sorgsen. Jag förstår varför, men jag tycker inte du ska ge upp än, valet är faktiskt inte förlorat på förhand. Du har fortfarande tio månader på dig att vända misslyckandet till framgång. Försök åtminstone ge det rödgröna laget en match. Det viktigaste är ju trots allt inte att vinna utan att delta.

Försök rycka upp dig lite nu. Det hjälper inte att gå omkring och huka som en blöt vallhund. Jag märkte att du gjorde ett försök på era partidagar nyligen. Men ärligt talat Fredrik, den där pompösa tonen klär dig illa, jag menar det du sade om att vara en ny Tage Erlander och bli ett statsbärande parti. Nyss såg jag dig plocka lakan ur tvättmaskinen i Täby. Har det hänt något? Har dietisten spårat ur och lagt fel mat i lådorna du tar med till Rosenbad?"

Så börjar brevet från Per Wirtén (Dagens Arena) till Sveriges statsminister Reinfeldt. Läs hela brevet här och följ Arenamedarbetarnas kloka och väl genomtänkta ord varje dag här.

Jubileum

Det är många världsomvälvande händelser som skett under det sista året på 1900-talets olika decennium.
Jag och mina årsbarnskompisar är födda 1979. Något som i alla fall (förhoppningsvis) gladde och förändrade mina och de andras föräldrars liv.

För tio år sedan startade bombningarna av Kosovo i forna Jugoslavien. Det var också tio år sedan sydikalisten Björn Söderberg mördades av nazister. Apple lanserade Mac OS 9.
Det var 20 år sedan Berlinmuren föll. Familjen Simpson firar 20 år i år. Barndiabetesfonden firade i oktober 20 år.
I år firar IKEA-bokhyllan Billy 30 år. 1979 tog Sverige som första land i världen bort sjukdomsklassificeringen av homosexualitet. Barnagan avskaffades i Sverige. Samma år tog Margaret Thatcher makten i Storbritannien och revolutionen i Iran startade.
Musikfestivalen Woodstock gick av stapeln för 40 år sedan, flera stora band släppte viktiga album samma år. I år är det också 40 år sedan den stora gruvstrejken i Malmberget, Kiruna samt Svappavaara. Läkarprogrammet på Linköpings Universitet 40-års-jubilerar. Det var 40 år sedan det första avsnittet av Monty Python visades på BBC. 1969 gjordes även den första månpromenaden.
Clarks firar 60 år. Deklarationen om de mänskliga rättigheterna utkom 1949. NATO fyller 60. Folkrepubliken Kina skapades för 60 år sedan. Framtidsromanen "1984" av George Orwell publicerades för 60 år sedan.
För sjuttio år sedan utbröt Andra Världskriget. 1939 utgavs även första boken om Pelle Svanslös av Gösta Knutson. Samma år erhöll Frans Eemil Sillanpää Nobels litteraturpris som den första och enda (hittills!) finskspråkiga författare.
För 100 år sedan fick Selma Lagerlöf Nobelpriset i litteratur.

Är det en slump att så mycket hänt det sista året på årtiondet? Finns det någon slags forskning som styrker min tes för att människan vill börja om när det nya decenniet startar och därför revolutionerar i slutet av det gamla årtiondet?

Vilka viktiga händelser har jag glömt?

Hyllningsvisa till lesbiskt sex

Grattis alla HBT-personer med partners som vill gifta sig i Svenska kyrkan!

I dag har det på kyrkomötet nämligen beslutats att personer av samma kön också får viga sig i Guds hus. Vill man gifta sig med den man är kär i och vill göra det i kyrkan inför Gud ska det väl inte ha någon betydelse om de två människorna som bekänner sin kärlek till varandra och välsignas av Gud båda har fitta eller båda har kuk?

Elin skriver om det här.

Jag kanske inte förstår hur viktig denna fråga är. Jag förstår inte vitsen med att att gifta sig alls. Och Gud och jag vandrar inte tillsammans. Men allas rätt till kärlek och vigsel oavsett genus välkomnar jag givetvis. Se nu till att gifta er vänner, och bjud mig gärna. Jag kan underhålla på alla möjliga sätt!

Normalitet

Jag önskar så mycket att jag vore en normal, lagom svensk kvinna och att jag var nöjd med det.

Jag önskar att jag inte skulle tänka på alla miljontals kvinnor som bor med barn och hus och man. Att de har hand om huvuddelen av hushållssysslorna och mannen har hand om trädgården och bilen och som inte verkar bry sig om att det är ojämlikt. Och att många kvinnor kanske gillar att arbeta i trädgården och med grovarbetet på husets utsida, men eftersom det är manssysslor gör allt oavlönat arbete inomhus som rörde barnen och hushållet - förutom ekonomin såklart. Att jag inte skulle tänka på alla kvonnor utan sexuella begär, förutom när mannen vill ligga. Kvinnorna har aldrig fått orgasm medsin man, men är glad att han älskar henne och att han har det skönt. Jag önskar verkligen att jag inte brydde mig om detta.

Jag önskar att jag inte påverkades så fruktansvärt negativt av mörker och kyla. Att jag bara klädde på mig och kunde le och glädjas åt att jag var lyckad och levde ett lyckligt liv i ett högerstyrt land där det enda som räknas är kapital lycka.

Jag önskar att jag klarade av att äta kött och på så vis bli slippa bli ständigt påhoppad, utfrågad, förhörd om varför jag bara äter vegetariskt. Jag önskar att jag genom att äta blandkost klarade av att strunta i att hundratusentals djur i köttfabriker lider varje sekund, varje minut, varje timme, varje dygn för att västvärldens människor är för lata för att gå över till vegetarisk kost. Jag önskar att jag inte förstod att fiskarna i haven håller på att försvinna. Att det bara finns sej, sill och makrill kvar av de tolv fiskarter som det fanns hållbara bestånd av i svenska vatten för bara 50 år sedan.

Jag önskar att jag inte var kroniskt sjuk och därför slapp leva med ständig ångest och samvetskval för att jag ätit för mycket, ätit för lite, tagit för mycket insulin, tagit för lite insulin, motionerat för mycket, motionerat för lite samt stressat för mycket och därför bli få hjärt-och -kärlsjukdomar eller att bli blind och njursjuk samt nervpåverkan innan jag fyller 40. Dessutom behöva bli omyndigförklarad av Transportstyrelsen vart tredje år.

Jag önskar att jag kunde vara nöjd med att ha ett jobb och vara kvar på jobbet i många år.
Jag önskar att jag kunde ha normala kvinnliga intressen som exempelvis laga mat, diska, föda barn, ta hand om barn, stryka, tvätta och planera semestrar. Jag önskar att jag skulle passa in bland människor i mentalt arktiskt kalla Stockholm och tycka om att diskutera lägenhetsvisningar i hippa områden innanför tullarna samt barnvagnsmodeller och graviditetsåkommor. Att jag tittade på reklamteve och gick på reklamens budskap om lycka av att shoppa sig en dyr livsstil.

Jag önskar också att jag klarade av att resa utomlands med flyg. Att mitt samvete inte skulle sprängas sönder och samman när jag ens tänker på en flygresa.

Jag önskar att jag var mer normal. Mer lagom. Mer svensk. Mer tråkigt medel.
Jag önskar att jag var mindre konstig. Mindre utstickande. Mindre Mart helt enkelt.

Jag önskar att jag inte var så jävla rädd för att leva. Att jag inte var så förbannat rädd för att varje dag tappa min fasad och bara falla ner i en bottenlös gråt.

Tidningsanka

De senaste veckorna har mediadebatten mest handlat om en viss mrs Anka. Det enda jag har att säga i den debatten är att fru Anka ser hemskt mycket äldre ut än sina 38 år på jorden.

(Bild härifrån)

Har hon verkligen inte räknat fel, är hon verkligen inte 58? Det verkar fruktansvärt hårt att vara lyxhemmafru, sådär sliten och gammal vill inte jag se ut om åtta år. Hemmafru kanske är ett dåligt val av yrke?

Nåja, en annan person som verkligen borde försvinna ur media är Ann Söderlund. Hon är verkligen osympatisk och otevemässig. Skriva kan hon inte heller. Är hon gift med någon mäktig mediaman?
Henne skulle jag vilja sätta i en en-och-en-halva i en socialbidragsmaxad förort där en majoritet av invånarna är nysvenskar. Där kunde hon bo och försöka leva på socialbidrag och tvingas köa på arbetsförmedlingen eller slitarbeta sena kvällar och tidiga morgnar som till exempel undersköterska. Och hennes fiiiiina hippa söderbarn skulle gå på förskola i en förort knut om knut och hennes bil skulle tas i från henne. Och hon skulle knappt ha råd att åka kollektivt. Hon skulle få en vecka som straff för att hon i veckans DN På stans hej konsument svarar på frågan vilken hennes favoritförort är: "jag förstår mig inte på förorter" samt att hon inte återvinner. Hon skulle inte klara en timme i skiten ens.

Och jag, jag skulle inte vilja följa den realitysåpan.

Förbifart Stockholm

Stackars, stackars May-Britt Mellgren i Saltsjö-Boo i Nacka som yttrade sig i söndagens Skriv i DN. Mellgren har "ett fritidshus" (näe, inte en stuga!) i Jämtland och när hon ska åka dit (självklart med bil) är det SÅÅÅ jobbigt att "behöva åka halvvägs till Södertälje för att komma upp på E4:an norrut". Mellgren vill ha förbifarten.

Men Mellgren slutar inte där, hon vill även ha "en Österleden". Då skulle nämligen stackarn slippa "stiga upp klockan fem för att hinna ut ur stan innan rusningstrafiken börjar, samma sak när vi ska åka ner till Stockholm, det gäller att passa in avresan så man inte hamnar i rusningstrafiken".

Till May-Britt Mellgren har jag tre högkvalitativa alternativ:
1. Flytta till någon av Stockholms norra förorter. Märsta ligger till exempel precis vid E4:an och eftersom May-Britt verkar gilla biltrafik älskar hon säkert att flyga också, Arlanda ligger mycket lättillgängligt från Märsta.
2. Ta tåg eller buss till Jämtland.
3. Flytta till fritidshuset i Jämtland så slipper Mellgren bekymra sig för att behöva gå upp klockan fem.

Att bygga en flerfilig motorväg genom (och under) den lilla natur som finns kvar i Stockholm för flera miljoner än vad det kostar att bygga en helt ny tunnelbanelinje eller att anlägga över fem nya spårvägslinjer är inte rimligt. Vill vi få en bättre miljö i och runt Sveriges huvudstad ska vi inte satsa på fler motorvägar. Det är allmänt känt och har forskats mycket om att fler vägar leder till mer trafik istället för mindre trängsel på de nya och de befintliga vägarna.

Reklam vs ideal

Tack till det eminenta nyhetsmagasinet Fokus för att ni är min stöttepelare i världens ondska och för att ni på redaktionen fortsätter hålla fast vid era ideal!

I 30-årsåldern verkar det nämligen naturligt att som ett vingslag byta åsikter och ideal. Människor som aldrig velat ingå äktenskap gifter sig, folk som varit inbitna veganer börjar äta kött, personer som hatar barn skaffar flera barn, studerande som tidigare varit totalt ointresserade av ekonomi vill bli civilekonomer. De som alltid röstat mot låga skatter röstar på folkpartiet. Typ smala blir feta. Unga blir gamla. Roliga blir trista, liksom.

Fokus är en partipolitiskt obunden tidskrift som utkommer med ett nummer varje vecka. Fokus håller på sina ideal och ändå på rättvisan.

Starta din alldeles egna prenumeration på Sveriges just nu bästa tidskrift här. Och gör det nu.

Kanske finns det ändå ett hopp för att människor inte är rakt igenom onda. Kanske finns en liten solstrimma av värme i en del människors ondskecentrum?

Hypoglykemi

I natt vaknade jag av hypoglykemi (lågt blodsocker) klockan 02.

Sänglampan var fortfarande tänd och jag mindes att jag redan när jag lagt mig vid midnatt hade känt tendens till lågt blodsocker. Att jag legat i sängen och funderat på vad jag skulle stoppa i mig som inte äcklade mig för mycket ihop med tandkrämssmaken och hur jag skulle göra för att få ner det utan att det skulle nudda tänderna och munhålan.
För jag orkade inte borsta tänderna igen.

Jag vet att jag tänkte sondmat.

Klockan var 02 och blodsockret 2,5 mmol/l. Jag satt i köket med den röda bumlingen tänd, i min matchande plyschpyjamas. Ihopkrupen. Som att jag skyddade mig från kylan.
Åt glass. Med mycket kolasås.
Och så läste jag Fokus.

I ljuset från lampan med bara mörker utanför lampans sken satt jag i min ensamhet.
Medan blodsockret stabiliserade sig kom jag på en massa smarta meningar att blogga om. I morse var allt borta. Alla tankar. Alla funderingar. Alla bevis på hjärnkapacitet. Puts väck!

Jag vet att jag läste en himla träffande artikel skriven av Kisa-sonen och fabulösa journalisten Torbjörn Nilsson, som handlade om att svenskar inte vill hjälpa partierna att bli större eftersom vi - svart på vitt - inte litar på politikerna. Jag vet att min konklusion var smått fantastisk. Nu är den borta.

Dock tror jag att det till nästa års val är bäst att rösta fram Miljöpartiet i kommunvalet i Stockholm. Så det kan bli stopp för den där jävla Förbifarten. Den mångfiliga motorled, där ingen vet var finansieringen ska komma från, som ska byggas genom frisk natur under minst tio år och som kostar mer än att bygga en helt ny tunnelbanelinje. Tänk vad många cykelbanor, trädplanteringar, parker, spårvagnsspår, busslinjer och tunnelbanetåg man skulle kunna anlägga för mindre pengar.

Martina frågar

Har inte Fredrik Reinfeldt (aka Adolf) börjat prata ungefär som Göran Persson?
Rent retoriskt är de snarlika.

Den senaste månaden tycker jag även statsministerns fraseringar i svenska språket samt hans meningsbyggnad mer och mer liknar herr Perssons.

Någon som håller med?

Istället för att efterlikna förre statsministern ytterligare har mr Reinfeldt här några förslag på vad han kan sysselsätta sin överklasshjärna med;
Höja kommunalskatten.
Bygga fler billiga hyreslägenheter.
Höja studiebidraget.
Förbjuda köttfabriker.
Kollektiv behåbränning.
Gratis kollektivtrafik i Stockholm.
Få bort kravet att varje lägenhet som byggs måste ha en parkeringsplats.
Ökad lärartäthet i skolan.
Fler vägtullar.
6-timmars arbetsdag.
Fler trevliga och öppna Stockholmare.
Billigare veganska matvaror samt mer närodlat i butikerna.
Höja tobaksskatten.

Lycka till med din nya politik Fredrik. För som skådis är du värdelös!

Babels hus

Jag är klar med min andra roman på klassiker-listan!

Romanen "Babels hus", av läkaren och författaren Per Christian Jersild utgavs första gången 1978 och utspelar sig på det fiktiva storsjukhuset Enskede Sjukhus i södra Stockholm.
Romanen handlar om sjukhuset i allmänhet och människorna i och runt det i synnerhet. Läsaren får till en början lära känna patienten Primus Svensson som efter en hjärtinfarkt hamnar på sjukhuset. Man lär sedan känna olika personer runt Primus och deras vardag på det kalla sjukhuset, som nästan känns lite fabriksartad.
Jersilds Babels hus är en satir över på vilka opersonliga sätt patienterna tas om hand. Och hur dåligt personalen mår. Och hur dåligt samarbetet mellan de olika personalkategorierna och specialiteterna fungerar.

På sidan 36 får jag stifta bekantskap med sjuksköterskan Sirkka på medicinavdelning 96, som har ansvar för alla avdelningens patienter samt hennes problem med att räcka till som sjuksköterska ute i patientvården och hennes svåra problem med att likt en förskolelärare försöka få avdelningens undersköterskor och biträden att lyssna på henne samt att göra det de blir tillsagda att göra eller inte göra. Syster Sirkka har även ansvar för bemanningen på avdelningen, just denna dag är två biträden sjuka. man får också veta att hela biträdesstaben byts ut helt varje månad, medan den starka undersköterskegruppen jobbar kvar länge och lindar avdelningsföreståndaren kring sina fingrar och genom detta sätter käppar i hjulen för sjuksköterskorna. På sidan 70 kan man läsa om hur Sirkka försöker ta hand om en patient med blödningar från oesofagusvaricer, där en ovan jourläkare inte hjälper Sirkka eftersom han inte vet vad han ska göra och syster Sirkkas mentala panik innan intensivvårdspersonal kommer till patientens och syster Sirkkas räddning.

På sidan 164 läser jag medicine kandidaten Martina Bossons tankar:
"Innan Martina kommit till kirurgen hade hon varit ganska misstänksam. Kirurgi hade rykte om sig att vara en hjältespecialitet där hårda män i vitt och grönt ständigt kämpade mot döden med skalpellen i hand. Naturligtvis var det en schablon som så mycket annat inom medicinen."
Vidare på sidan 165 kan man läsa:
" Trots sin skepsis trivdes Martina förträffligt. Det fanns en atmosfär av aktivitet och vitalitet på kirurgen. På medicin blev det ofta långdraget och litet knappologiskt med alla evinnerliga utredningar. Patienterna var också genomgående yngre på kirurgen."
På sidan 236 ondgör sig Martina över läkare och läkarutbildningen:
" Vad hände egentligen med folk som utbildade sig till läkare? var studiemiljön socialt destruktiv - eller led de nästan alla av någon mystisk förgiftning och hjärnuppmjukning? Var det formalinet på Asis? Var det narkosångorna? Var det själva trycksvärtan i de 1000-sidiga textböckera? Förgiftade verkade de hur som helst, som om själva fantasicentrum mer eller mindre koagulerat i hjärnan på dem."

Läsaren får även nära följa Primus Svenssons son, Bernt, och hans alkoholberoende och ensamhet samt mer eller mindre stifta bekantskap med runt ett dussin övriga människor inom olika yrkeskategorier som arbetar på storsjukhuset och flera patienter inom olika specialiteter.


Jag kan inte låta bli att ibland skratta högt vid läsning ur romanen, men blir samtidigt ledsen av läsningen. Jag trodde svensk sjukvård hade blivit bättre. Jag trodde att någonting hade hänt sedan 1970-talet, förutom att det numera inte finns några biträden på sjukhusen, att det däremot finns fler anställda sjuksköterskor med högre utbildning, nya medicinska hjälpmedel, behandlingar och rön samt patienternas allt kortare vårdtider. Men fortfarande kan det ibland kännas som att patienterna inte är egna personer utan alla behandlas med "löpande-band-teknik" och att hierarkin fortfarande är mycket mer utbredd än vad människor som inte arbetar på sjukhus tror. Mycket på de tre sjukhus jag arbetat på känns fortfarande ålderdomligt, omodernt och fruktansvärt tungrott.

Jag rekommenderar romanen till alla! Och när sidorna i romanen är slut, är jag dels mycket sugen på att läsa mer av Jersild men också sugen på en ny karriär

Trivia: Min pappa sa i helgen att mitt förnamn kommer i från medicine kandidaten Martina Bosson. Mamma hävdar bestämt att namnet Martina kommer från huvudpersonen i Barn 312 av Hans Ulrich Horster.
Oavsett vilken roman jag fått mitt förnamn i från känns det fint att vara döpt efter en litterär gestalt (två litterära gestalter!?).

En hjärtinfarkt och en neuros senare

Har hållt på och bokat tågbiljetter via SJ´s hemsida i två timmar nu.

Många resor skulle bokas.
Linköping - Malmö i början av augusti. Malmö - Göteborg samt Göteborg - Malmö i mitten av augusti. Slutligen Malmö -Stockholm i mitten/slutet av augusti.
Klart det tar tid.
Men att bli utloggad tio gånger under processen och att få tekniska-fel-meddelanden varje kvart ingår inte i ett lättsamt beställningsförlopp. Inte ens i en onormal bokningsprocess.

När jag efter 90 minuter äntligen lyckas boka och betala samt dessutom få in rabattkoder på rätt ställen märker jag att min resa (tur och retur) Malmö - Göteborg inte går att resa biljettlöst med SJ Prio-kortet (som jag alltid brukar) och att den resan dessutom inte går att finna information om bland mina kommande resor. Sedan loggas jag ur och får ännu ett meddelande om tekniskt fel.
Söker efter en kvart på beställningen och får ett felmeddelande om att "beställningen är upptagen av K9129OQQ92B". Vad är det? Vem är det? Ringer SJ, men lägger på eftersom beräknad kötid är över 25 minuter, och när jag pratade med en SJ-anställd för en timme sedan tog det inte sexton minuter som det beräknades till, utan 23.. Och jag bara gråter i alla fall.

Så, status: sitter här i pyjamas med en puls på 110 slag/ minut och är så jävla förbannad. Och så förfärligt ledsen.

Ge. Mig. En. Jävla. Helikopter. Nu.

Orkar inte boka tågbiljetter mer. Själva tågresorna gillar jag.
Men bokningarna gör mig sjuk. Sjuk, sjuk, sjuk.

Kändisspotting

I går var Karin och jag på Café Rival och njöt av scones (Karin) och quinoasallad (jag). Utanför får jag syn på en kort kvinna i illröd skinnjacka omgiven av två mycket vältränade män med öronsnäckor, nämligen Sveriges justitieminister Beatrice Ask, och vad jag förmodar hennes livvakter. När jag tittar ytterligare ut genom fönstret ser jag ytterligare människor jag känner igen.

Utanför Café Rivals uteservering köar nu ett hundratal personer för att komma in till Rivals scen. I vimlet får jag får syn på Eva Beckman, Cissi Elwin Frenkel, Petra Mede, Andreas Lundstedt, Pekka Heino, Dominika Peczynski, Fredrik Strage, Johan Palm, Musse Hasselwall, Simon & Thomas, David Batra, Stephen Simmons, Tobbe Trollkarl, Robinson-Klas, Björn Dixgård och slutligen Annika Norlin. Karin snackade om att hon såg någon som gjort bullreklam också.

Jag gissar på att hela media-stockholms kändisar skulle glo på Brüno. Men jag vet inte, kanske finns svaret snarast i någon av alla Svea rikes kändistidningar.. Vem vet?

post

Nyss rasslade det till i brevinkastet. Fick post från posten för andra gången på en vecka.

Posten ska enligt uppgift dela ut post varje vardag. Bring Citymail (som också sköter postutdelningen i Stockholm) delar ut post två gånger per vecka i mitt område. Citymail delar också ut något dessa två dagar i varje vecka. Posten delar inte ut post varje vardag.

Vad posten delade ut idag? Hyresavier med kraftigt höjd hyra. Posten kanske skulle sluta dela ut brev helt.

Miljöfeminism

I Stockholms kommun röstade 16,7 % på Miljöpartiet och 4,5 % på Feministiskt Initiativ.

Alla Stockholmare är visst inte helt urblåsta.

Hur röstade folket där du bor? Kolla här. Klicka på din hemkommun.