Luftslottet som sprängdes

Fem-bok

Jag skulle vilja omläsa någon av Fem-böckerna av Enid Blyton. Är det någon som har någon hemma? Jag kan nämligen inte hitta någon av böckerna på något av mina två lokala bibliotek.

Bokens dag

I dag är det bokens dag.
Det firar jag med läsning (såklart!) och en länk till en mycket humoristisk tävling ("Klä ditt husdjur som en litterär karaktär") i The New Yorker. Kolla in och njut av vinnarna!

Babel

I morgon ska jag sitta i publiken vid inspelningen av det litterära kulturteveprogrammet babel. (Visas första gången i teve onsdagen den fjärde november i SVT 2 kl 21:30).

Babel är mitt absoluta favoritprogram på teve så det känns i hjärtat att få närvara vid inspelningen!

Vill du sitta publik i babel kan du anmäla dig här.

(Uppdaterat 091030 kl 17:05; Nästa veckas program kommer handla om Berlinmurens fall. Se det! Ni behöver heller inte vara rädda för att se mig i bild. Jag kommer inte vara synlig.)

Nobelpriset i litteratur 2009

I dag klockan 13 öppnas porten och 2009 års Nobelpristagare i litteratur tillkännages av Svenska Akademiens ständiga sekreterare Peter Englund. Han gör sitt premiärtillkännagivande. Spännande!

Vem tror vi vinner?

Jag tror på en europeisk vit man i medelåldern som bara hardcore-litteraturslukare har läst. Som vanligt.

(Uppdaterat 091008 kl 14:50; Hertha Müller fick priset. En europeisk vit medelålders kvinna som faktiskt är känd!)

"Våtmarker" av Charlotte Roche

På Pocketshop på Stockholm Central i fredags inhandlade jag "Våtmarker" av den tyska debutanten Charlotte Roche.

Jag började läsa på tåget mellan Stockholm och Uppsala. Att jag är utbildad sjuksköterska och har arbetat på sjukhus i nästan fem år trodde jag hade gjort mig mindre äckelmagad. Jag har sett och känt (genom handskar) så mycket olika sorters kroppsliga sekret och elimination att jag skulle kunna skriva en masteruppsats på ämnet. Jag harsniffat så mycket kroppsliga odörer att min näsa utvecklat nya sensationer i lukt. Jag har bara varit nära att kräkas en gång. Den här romanen äcklar mig.
Huvudpersonen Helen har hamnat på sjukhus på grund av en analfissur (skärskada orsakad av underlivsrakning som sedan inflammerats). Hon är i princip besatt av sex, oavsett om det är med andra eller sig själv. Hon berättar ingående hur hon gör för att skölja ändtarmen ren före analsex och alla olika kroppsvätskor hon äter upp. Hon tvättar inte underlivet eller ansiktet.

Även om jag äcklas, så gör jag det inte så mycket, över hennes sekretbeskrivningar eller hennes hemorrojder. Det jag äcklas mest över är hennes sexmissbruk och att de män hon har sex med klarar att faktiskt fullborda samlag med henne. De ingående beskrivningarna över hur hennes keso-aktiga flytningar luktar, smakar och ser ut tillsammans med att hon är så trasig. Att sjukskötaren (det finns ingenting som heter sjukskötare!) får stånd när att hon berättar om sina sexuella erfarenheter (hur hon till exempel onanerar med avokadokärnor och hur det ibland luktar avföring vid analsex med prostituerade utan kondom). Vad ger det för bild av män egentligen?
Vad vill Roche säga med romanen? -Ha inte analsex för då får du hemorrojder? -Raka dig inte runt rövhålet för då kan du drabbas av analfissurer? -Män är idioter som är mekaniskt inställda på att knulla?

Romanen är dock lite underhållande och jag kommer fortsätta att läsa ut den trots allt snusk och all stördhet i Helens psyke. Romanen ger mig i alla fall lite hopp om att det inte är helt kört för mig, att jag inte är helt psykiskt störd helt enkelt.

Bokhora har recenserat här.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein

Jo, jag vet att alla redan har läst denna stora lilla bok. Men jag måste ändå skriva om den.
Måste ändå se till att ni som inte har läst kommer läsa.
Det är min förbannade skyldighet.

Läs om Heberleins ångestfyllda vardag. Läs om hur hon kämpar för att överleva. Varenda jävla dag.

Läs om hur hon diskuterar självmord. Psykakuten. Ilska och vansinne. Otacksamhet. Ångest. Rädsla. Medicinering. Läs om hennes liv. Hennes barn. Hennes sjukdom.

Det är din förbannade skyldighet.

(Bild från Weyler Förlag.)

I love språk!

Äntligen!

I kväll startar äntligen höstsäsongens första I love språk. Glo på SVT2 mellan klockan 17 och 18 och njut av språkdebatt. Ikväll utlovas språksnack med bland andra författaren och programledaren Daniel Sjölin samt chefredaktören för Språktidningen Patrik Hadenius om varför svenskarna älskar svenskan och varför vi är ett sådant språkintresserat folk.

Spännande!

Nu lyssnar jag på radio. På P2. Om musik handlar om kvinnors villkor i den mansdominerade musikvärlden. I dag handlar det om pop- och- rockmusiker.

I veckan är det säsongspremiär för Babel. Klockan 21:30 på SVT2 under fjorton onsdagar i höst!

Klassikern

I början av juli skrev jag ett inlägg om att jag skulle läsa klassiker i sommar. Jag har inte läst alla på listan.

Trots att sommaren är slut (i alla fall här i kalla Stockholm) började jag i dag att läsa den mest kända romanen av 1970 års Nobelpristagare i litteratur; "En dag i Ivan Denisovitjs liv"av Aleksandr Solzjenitsyn. 200 sidors elände från ett ryskt arbetsfångläger. Spännande!

(Bild från Adlibris.)

Student

Tänk om jag inte klarar utbildningen. Vilket fiasko.

Studentlitteratur någon?

Jag säljer härmed mina böcker till Praktisk filosofi A på Stockholms universitet. Någon intresserad?

Kolla in annonsen här (navigeras du inte till annonsen är böckerna redan sålda och du som vanligt för sen).

Mitt eget oSCUMma MANIFEST

I lördags kom Manifest för ett nytt litterärt decennium. Ett upprop av sju svenska författare.

I dag kom Manifest för en olovlig litteratur. Ett motmanifest mot manifestet, nedpräntat av hela 31 andra svenska författare.

Spännande om inte annat. Att gå in i ett nytt litteratur-decennium alltså!
Själv hoppas jag på mer smutsig och trasig litteratur samt mer litteratur som känns, som lämnar djupa spår och mindre självhjälpsböcker från fåniga föredetta knarkare/alkoholister/hustrumisshandlare som blivit nya människor och lyckliga på jorden osv. Samt färre dussindeckare med tillrättalagt berättande och överdrivet bajsnödiga mordhistorier om poliser som är fast i alkoholberoende, trassliga kärleksaffärer och som har ett 40-tal övertidstimmar varje vecka samt att mördarens eller den mördades tankar utgör handlingen i vart tredje kapitel.

I en familj finns inga fiender

”I en familj finns inga fiender” av debuterande Viktoria Myrén verkar onekligen vara läsvärd. Läs recensionen från DN här.
Bäst att skriva upp på "att läsa-listan".

Babels hus

Jag är klar med min andra roman på klassiker-listan!

Romanen "Babels hus", av läkaren och författaren Per Christian Jersild utgavs första gången 1978 och utspelar sig på det fiktiva storsjukhuset Enskede Sjukhus i södra Stockholm.
Romanen handlar om sjukhuset i allmänhet och människorna i och runt det i synnerhet. Läsaren får till en början lära känna patienten Primus Svensson som efter en hjärtinfarkt hamnar på sjukhuset. Man lär sedan känna olika personer runt Primus och deras vardag på det kalla sjukhuset, som nästan känns lite fabriksartad.
Jersilds Babels hus är en satir över på vilka opersonliga sätt patienterna tas om hand. Och hur dåligt personalen mår. Och hur dåligt samarbetet mellan de olika personalkategorierna och specialiteterna fungerar.

På sidan 36 får jag stifta bekantskap med sjuksköterskan Sirkka på medicinavdelning 96, som har ansvar för alla avdelningens patienter samt hennes problem med att räcka till som sjuksköterska ute i patientvården och hennes svåra problem med att likt en förskolelärare försöka få avdelningens undersköterskor och biträden att lyssna på henne samt att göra det de blir tillsagda att göra eller inte göra. Syster Sirkka har även ansvar för bemanningen på avdelningen, just denna dag är två biträden sjuka. man får också veta att hela biträdesstaben byts ut helt varje månad, medan den starka undersköterskegruppen jobbar kvar länge och lindar avdelningsföreståndaren kring sina fingrar och genom detta sätter käppar i hjulen för sjuksköterskorna. På sidan 70 kan man läsa om hur Sirkka försöker ta hand om en patient med blödningar från oesofagusvaricer, där en ovan jourläkare inte hjälper Sirkka eftersom han inte vet vad han ska göra och syster Sirkkas mentala panik innan intensivvårdspersonal kommer till patientens och syster Sirkkas räddning.

På sidan 164 läser jag medicine kandidaten Martina Bossons tankar:
"Innan Martina kommit till kirurgen hade hon varit ganska misstänksam. Kirurgi hade rykte om sig att vara en hjältespecialitet där hårda män i vitt och grönt ständigt kämpade mot döden med skalpellen i hand. Naturligtvis var det en schablon som så mycket annat inom medicinen."
Vidare på sidan 165 kan man läsa:
" Trots sin skepsis trivdes Martina förträffligt. Det fanns en atmosfär av aktivitet och vitalitet på kirurgen. På medicin blev det ofta långdraget och litet knappologiskt med alla evinnerliga utredningar. Patienterna var också genomgående yngre på kirurgen."
På sidan 236 ondgör sig Martina över läkare och läkarutbildningen:
" Vad hände egentligen med folk som utbildade sig till läkare? var studiemiljön socialt destruktiv - eller led de nästan alla av någon mystisk förgiftning och hjärnuppmjukning? Var det formalinet på Asis? Var det narkosångorna? Var det själva trycksvärtan i de 1000-sidiga textböckera? Förgiftade verkade de hur som helst, som om själva fantasicentrum mer eller mindre koagulerat i hjärnan på dem."

Läsaren får även nära följa Primus Svenssons son, Bernt, och hans alkoholberoende och ensamhet samt mer eller mindre stifta bekantskap med runt ett dussin övriga människor inom olika yrkeskategorier som arbetar på storsjukhuset och flera patienter inom olika specialiteter.


Jag kan inte låta bli att ibland skratta högt vid läsning ur romanen, men blir samtidigt ledsen av läsningen. Jag trodde svensk sjukvård hade blivit bättre. Jag trodde att någonting hade hänt sedan 1970-talet, förutom att det numera inte finns några biträden på sjukhusen, att det däremot finns fler anställda sjuksköterskor med högre utbildning, nya medicinska hjälpmedel, behandlingar och rön samt patienternas allt kortare vårdtider. Men fortfarande kan det ibland kännas som att patienterna inte är egna personer utan alla behandlas med "löpande-band-teknik" och att hierarkin fortfarande är mycket mer utbredd än vad människor som inte arbetar på sjukhus tror. Mycket på de tre sjukhus jag arbetat på känns fortfarande ålderdomligt, omodernt och fruktansvärt tungrott.

Jag rekommenderar romanen till alla! Och när sidorna i romanen är slut, är jag dels mycket sugen på att läsa mer av Jersild men också sugen på en ny karriär

Trivia: Min pappa sa i helgen att mitt förnamn kommer i från medicine kandidaten Martina Bosson. Mamma hävdar bestämt att namnet Martina kommer från huvudpersonen i Barn 312 av Hans Ulrich Horster.
Oavsett vilken roman jag fått mitt förnamn i från känns det fint att vara döpt efter en litterär gestalt (två litterära gestalter!?).

Pripps Blå

Lina Neidestam är serietecknare och härskar i södra Stockholm. Hon ritar inte bara fint utan publicerar feministiska och samhällskritiska serier i diverse böcker, seriemagasin samt på sin eminenta blogg förstås.

I helgen var hon på SöS. Det inlägget var ta mej fan det roligaste jag läst sedan jag konfirmerade mig!

Läs.

Klargörande: Trots att jag är syster och arbetar på ovan nämnda arbetsplats ser jag inte ut som en person i en Pripps Blå-reklam. Jag ser inte ut som någon i någon som helst reklam.
Jag harvar i stället omkring med ett nästintill fånigt uttryck på läpparna och drömmer om ett annat liv, någon annan stans. Kanske som hemmafru. I Skåne.
I och för sig arbetar jag inte på akuten, kanske därav reklamavsaknaden med min uppenbarelse...

Provokationer

I juli har DN kultur en daglig tävling där det gäller att gissa vem/vilka som provocerat inom litteraturen eller konsten.

Varje dag publiceras en ny provokation, både i papperstidningen och på nätet, där det för dig gäller att helt enkelt gissa provokationen. Klicka här och låt dig provoceras!
Lycka till!

Jag tycker att det varit svårt hittills. Kanske är jag inte så bra på att hålla reda på andras provokationer? Kanske har jag fullt upp med att provocera alldeles, alldeles själv, så jag missar andras?

Klassiker

Den här sommaren har jag tänkt läsa klassiker.

Jag har än så länge (bara) läst "Mot fyren" av Virginia Woolf. Och i fredags började jag i "Babels hus" av P C Jersild.
Mot fyren har egentligen ingen fantastisk handling. Dock är romanen läsvärd eftersom språket är så vackert, så liderligt! Romanens bokstäver bildar ordporr.
På sidan 48 läser jag: "Aldrig har någon sett så sorgsen ut. Halvvägs nere i mörkret, i det schakt som leder från solljuset till djupen formades kanske bitter och svart en tår; föll en tår; vattnet böljade, tog emot den, lade sig till ro. Aldrig har någon sett så sorgsen ut."

Andra klassiker jag tänker försöka läsa är:
* "Nedstörtad ängel och Berättelser från de inställda upprorens tid" av P O Enquist.
* "Pennskaftet" av Elin Wägner
* "Den allvarsamma leken" av Hjalmar Söderberg
* "Nässlorna blomma" av Harry Martinson
* "Gräset sjunger" av Doris Lessing
* "Brott och straff" av Fjodor Dostojevskij
* "Oskuldens minut" av Sara Lidman
* "Stjärnor utan svindel" av Louise Boije af Gennäs
* "Varats olidliga lätthet" av Milan Kundera
* "Män kan inte våldtas" av Märta Tikkanen

Har jag missat någon? Skriv i kommentarerna. Hädanefter befinner jag mig på balkongen med en bok!

Melankoli

"Man mognar inte, man skrumpnar, allt blir till ett mummel på avstånd. Livet har redan tagit slut men kroppen rör sig. När man vaknar på morgonen har man ingen aning om vad man ska göra och när man går och lägger sig på kvällen har man inget att berätta. Man tillhör inte de levandes skara och de levande omkring en blir till en påminnelse om att man är ensam och avvisad."
Så säger Gunilla Witt i en artikel i DN om depression. Poeten Gunilla Witt fick diagnosen Bipolär sjukdom för två år sedan.

Just nu läser jag Ann Heberleins "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Ann Heberlein är doktor i etik och har diagnosen bipolär typ 2. Jag gråter när jag läser det vackra, smäktande språket i boken. En viktig bok i en massa av trista deckare.

En annan roman med ångesttema är "Melankoliska rum : om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid" av Karin Johannisson.

Försök till kärnfysik

Novellsamlingar är alltid trevliga att läsa.

Noveller passar synnerligen bra att läsa i en fullpackad tunnelbanevagn. Som för dig hemåt eller bortåt i realtid. I rusningstid.

Men även under en seg helgnatt i maj passar det utmärkt att läsa noveller.
I går i DN boklördag presenterades Jonas Hassen Khemiris "Försök till kärnfysik". Vackert smärtsamt kärleksliv.
Läs novellen här.

Back to the old house

Det senaste dygnet har jag varit näst intill uppslukad av John Ajvide Lindqvists senaste roman "Människohamn". Jag fick boken i julklapp, men har på något sätt lyckats glömma att den stod där, alldeles svart och mystisk, högst upp i bokhyllan.

Jag började alltså läsa. Och jag slutade inte förrän nästan 450 välskrivna sidor senare. Jag läste på t-banan och höll på att missa min station. Jag läste på vägen hem och kände knappt den kyliga vind som gjorde mina händer blå. När jag krockade med GB-gubben utanför Midsommarparkens livs rusade blodet i ilfart bort från min hjärna, och jag drabbades av en plötslig yrsel. J försökte få mig att lägga mig i sängen flera gånger sent under natten.

Jag var inte törstig. Vatten skrämde mig.
Jag kände heller ingen lust att lyssna på the Smiths.
Och skärgårdsturer med båt var inte ens att tänka på.

Läs Människohamn.