Babels hus

Jag är klar med min andra roman på klassiker-listan!

Romanen "Babels hus", av läkaren och författaren Per Christian Jersild utgavs första gången 1978 och utspelar sig på det fiktiva storsjukhuset Enskede Sjukhus i södra Stockholm.
Romanen handlar om sjukhuset i allmänhet och människorna i och runt det i synnerhet. Läsaren får till en början lära känna patienten Primus Svensson som efter en hjärtinfarkt hamnar på sjukhuset. Man lär sedan känna olika personer runt Primus och deras vardag på det kalla sjukhuset, som nästan känns lite fabriksartad.
Jersilds Babels hus är en satir över på vilka opersonliga sätt patienterna tas om hand. Och hur dåligt personalen mår. Och hur dåligt samarbetet mellan de olika personalkategorierna och specialiteterna fungerar.

På sidan 36 får jag stifta bekantskap med sjuksköterskan Sirkka på medicinavdelning 96, som har ansvar för alla avdelningens patienter samt hennes problem med att räcka till som sjuksköterska ute i patientvården och hennes svåra problem med att likt en förskolelärare försöka få avdelningens undersköterskor och biträden att lyssna på henne samt att göra det de blir tillsagda att göra eller inte göra. Syster Sirkka har även ansvar för bemanningen på avdelningen, just denna dag är två biträden sjuka. man får också veta att hela biträdesstaben byts ut helt varje månad, medan den starka undersköterskegruppen jobbar kvar länge och lindar avdelningsföreståndaren kring sina fingrar och genom detta sätter käppar i hjulen för sjuksköterskorna. På sidan 70 kan man läsa om hur Sirkka försöker ta hand om en patient med blödningar från oesofagusvaricer, där en ovan jourläkare inte hjälper Sirkka eftersom han inte vet vad han ska göra och syster Sirkkas mentala panik innan intensivvårdspersonal kommer till patientens och syster Sirkkas räddning.

På sidan 164 läser jag medicine kandidaten Martina Bossons tankar:
"Innan Martina kommit till kirurgen hade hon varit ganska misstänksam. Kirurgi hade rykte om sig att vara en hjältespecialitet där hårda män i vitt och grönt ständigt kämpade mot döden med skalpellen i hand. Naturligtvis var det en schablon som så mycket annat inom medicinen."
Vidare på sidan 165 kan man läsa:
" Trots sin skepsis trivdes Martina förträffligt. Det fanns en atmosfär av aktivitet och vitalitet på kirurgen. På medicin blev det ofta långdraget och litet knappologiskt med alla evinnerliga utredningar. Patienterna var också genomgående yngre på kirurgen."
På sidan 236 ondgör sig Martina över läkare och läkarutbildningen:
" Vad hände egentligen med folk som utbildade sig till läkare? var studiemiljön socialt destruktiv - eller led de nästan alla av någon mystisk förgiftning och hjärnuppmjukning? Var det formalinet på Asis? Var det narkosångorna? Var det själva trycksvärtan i de 1000-sidiga textböckera? Förgiftade verkade de hur som helst, som om själva fantasicentrum mer eller mindre koagulerat i hjärnan på dem."

Läsaren får även nära följa Primus Svenssons son, Bernt, och hans alkoholberoende och ensamhet samt mer eller mindre stifta bekantskap med runt ett dussin övriga människor inom olika yrkeskategorier som arbetar på storsjukhuset och flera patienter inom olika specialiteter.


Jag kan inte låta bli att ibland skratta högt vid läsning ur romanen, men blir samtidigt ledsen av läsningen. Jag trodde svensk sjukvård hade blivit bättre. Jag trodde att någonting hade hänt sedan 1970-talet, förutom att det numera inte finns några biträden på sjukhusen, att det däremot finns fler anställda sjuksköterskor med högre utbildning, nya medicinska hjälpmedel, behandlingar och rön samt patienternas allt kortare vårdtider. Men fortfarande kan det ibland kännas som att patienterna inte är egna personer utan alla behandlas med "löpande-band-teknik" och att hierarkin fortfarande är mycket mer utbredd än vad människor som inte arbetar på sjukhus tror. Mycket på de tre sjukhus jag arbetat på känns fortfarande ålderdomligt, omodernt och fruktansvärt tungrott.

Jag rekommenderar romanen till alla! Och när sidorna i romanen är slut, är jag dels mycket sugen på att läsa mer av Jersild men också sugen på en ny karriär

Trivia: Min pappa sa i helgen att mitt förnamn kommer i från medicine kandidaten Martina Bosson. Mamma hävdar bestämt att namnet Martina kommer från huvudpersonen i Barn 312 av Hans Ulrich Horster.
Oavsett vilken roman jag fått mitt förnamn i från känns det fint att vara döpt efter en litterär gestalt (två litterära gestalter!?).