Grissjuk - not me!

Till mammas stora glädje har jag nu vaccinerat mig mot Influensa A (H1N1)!
Måtte jag nu inte bli sjuk.
Själva kanylsticket av vaccinationen var ju inte ett dugg smärtsam och kön på 80 minuter hade jag också stått ut med (hade ju med mig kaffe, bok, vatten och halstabletter, så välförberedd som jag är!) om det inte varit för den otroligt jobbiga människa som stod bakom mig i kön.

Hon pratade nonstop.

Om samma tre ämnen.

I åttio minuter.

Hela tiden!
Om och om igen.

Om att jag var smart som tagit med en bok.

Om att det inte var någon kö när hon tog första sprutan.

Om att det ju inte tar någon tid att ta sprutan. Hur kan det då ta sådan tid i kön.

Efter kanske en timme lyckades jag koppla bort henne ganska bra. Jag visste ju att hennes snack bara gick på repeat, så det var ju inte som att jag missade något direkt.
Jag kunde dock inte sluta tycka synd om henne för jag tror att hennes liv är ganska torftigt. Rätt tomt. Hon sa nämligen en annan grej och det var riktigt sorgligt. Riktigt hemskt. Hon verkar vara helt ensam i Stockholm. Sveriges största stad.

Att dö i smärtor

För ett år sedan polisanmäler ett föräldrapar sjukvårdspersonal för vållande till annans död. Föräldrarnas för tidigt födda spädbarns hjärta slutar smärtfritt att slå, väl övervakat av både tekniskt avancerad apparatur och personal. Barnet är sedan tidigare hjärndött efter en felbehandling av en sjuksköterska.

I mars i år hämtas en kvinnlig överläkare på sin arbetsplats Astrid Lindgrens sjukhus av flera poliser. Läkaren har inte fått arbeta sedan dess.

I dag är socialstyrelsen färdiga med granskningen av fallet och uppger att inga fel har begåtts i den palliativa vården, dock är sjuksköterskan som gjorde felbehandlingen varnad.

Dock fortsätter den underbehandling av smärtstillande och lugnande medicin, som det rapporterats om en hel del den senaste veckan, på olika vårdinrättningar runt om i landet. Läkare vågar inte ordinera höga doser smärtlindring för patienter i livets slutskede för att de är rädda att bli anmälda för mord. Sjuksköterskor är rädda för att ge de svårt sjuka patienterna hela de doser som är ordinerade för att bli anmälda för vållande till annans död.

Om jag blir svårt sjuk och ligger i dödens väntrum vill jag ha rätt mängd smärtlindrande och lugnande läkemedel. Ligger jag och väntar på att dö med ständiga plågor, inte sällan med trycksår (liggsår) och en helvetisk dödsångest vill jag att personalen som har hand om mig ger mig rätt mängd läkemedel för att jag ska kunna slappna av.
Om jag råkar ut för en olycka eller på något annat sätt blir hjärndöd vill jag att vårdpersonalen opererar ut alla organ/kroppsdelar som är fräscha och friska nog för transplantation och sedan ger mig höga doser smärtlindring och ångestdämpande.
Hellre att jag dör snabbt utan smärta och ångest än genom ett utdraget lidande med starka smärtor och outhärdlig ångest.

Mina anhöriga vet detta. Och jag hoppas för allt i världen att de inte skulle anmäla ansvarig läkare för mord. Jag hoppas, och tror, att de är eftertänksamma nog att inte vara så korkade, än om, i en otroligt påfrestande situation.

Här kan du anmäla dig till donationsregistret. Gör det. Nu.

Läs mer: DN, Fokus.

"Våtmarker" av Charlotte Roche

På Pocketshop på Stockholm Central i fredags inhandlade jag "Våtmarker" av den tyska debutanten Charlotte Roche.

Jag började läsa på tåget mellan Stockholm och Uppsala. Att jag är utbildad sjuksköterska och har arbetat på sjukhus i nästan fem år trodde jag hade gjort mig mindre äckelmagad. Jag har sett och känt (genom handskar) så mycket olika sorters kroppsliga sekret och elimination att jag skulle kunna skriva en masteruppsats på ämnet. Jag harsniffat så mycket kroppsliga odörer att min näsa utvecklat nya sensationer i lukt. Jag har bara varit nära att kräkas en gång. Den här romanen äcklar mig.
Huvudpersonen Helen har hamnat på sjukhus på grund av en analfissur (skärskada orsakad av underlivsrakning som sedan inflammerats). Hon är i princip besatt av sex, oavsett om det är med andra eller sig själv. Hon berättar ingående hur hon gör för att skölja ändtarmen ren före analsex och alla olika kroppsvätskor hon äter upp. Hon tvättar inte underlivet eller ansiktet.

Även om jag äcklas, så gör jag det inte så mycket, över hennes sekretbeskrivningar eller hennes hemorrojder. Det jag äcklas mest över är hennes sexmissbruk och att de män hon har sex med klarar att faktiskt fullborda samlag med henne. De ingående beskrivningarna över hur hennes keso-aktiga flytningar luktar, smakar och ser ut tillsammans med att hon är så trasig. Att sjukskötaren (det finns ingenting som heter sjukskötare!) får stånd när att hon berättar om sina sexuella erfarenheter (hur hon till exempel onanerar med avokadokärnor och hur det ibland luktar avföring vid analsex med prostituerade utan kondom). Vad ger det för bild av män egentligen?
Vad vill Roche säga med romanen? -Ha inte analsex för då får du hemorrojder? -Raka dig inte runt rövhålet för då kan du drabbas av analfissurer? -Män är idioter som är mekaniskt inställda på att knulla?

Romanen är dock lite underhållande och jag kommer fortsätta att läsa ut den trots allt snusk och all stördhet i Helens psyke. Romanen ger mig i alla fall lite hopp om att det inte är helt kört för mig, att jag inte är helt psykiskt störd helt enkelt.

Bokhora har recenserat här.

Aktuell studierapport

På måndag startar jag mitt studieuppehåll.

I morse hade jag tenta i akut patofysiologi och farmakologi. I eftermiddag har jag seminarium i omvårdnad. När den här dagen är avklarad behöver jag inte våndas på KI mer för denna gång. (Förutom eventuell omtenta då då!) Jag är missnöjd med utbildningen. Men framför allt är jag vansinnigt missnöjd med mig själv och min insats. Det är inte roligt alls med studierna, det känns meningslöst. Vill jag verkligen fortsätta att arbeta i vårdapparaten? Är det med människor jag vill jobba?

Anledningen till att jag gör uppehåll är inte bara att det känns fel, mest beror det på att jag just nu inte orkar. Jag orkar inte interagera och pressa mig själv. Jag pallar inte denna ångest.
Utan att jag ens frågade eller sa något gav min terapeut mig rådet att jag just nu bara behöver göra det nödvändigaste för att överleva; att äta, att sova, att ta insulin och kontrollera blodsocker, att träna/promenera, att träffa människor jag tycker om, att vila, att klappa katten, att sjunga i kören..

Jag är uppvuxen med att man ska härda ut och inte be om hjälp. Att man ska klara sig själv och inte klaga. Att ge upp är att misslyckas. Det viktigaste är alltid att göra sitt bästa. Att stå ut.

Fruktansvärt misslyckad är hur jag känner mig just nu. Inte gjord för den här världen. Jag är besviken på mig själv att jag inte orkar.

Ett halvår som trettio

Att Nattnallen fyller 30 år betyder också att jag varit 30 i ett halvår nu.

Under detta halvår har jag varit bra på förändring. Jag vet inte om det är någon slags 30-årskris eller bara en vanlig jäkla Mart-kris.

Vad jag åstadkommit och pysslat med under mitt halvår som 30-åring är följande:
* Arbetat på ett av Sveriges största akutsjukhus.
* Tagit tjänstledigt från mitt arbete som nattsjuksköterska.
* Sagt upp mig från tjänstledigheten av mitt arbete på Ortopeden.
* Börjat studera på Specialistsjuksköterske-programmet med inriktning på intensivvård på Karolinska Institutet.
* Funderat på att sluta studera och åka till Sydostasien i ett par månader i vinter.
* Tagit eget beslut att sluta medicinera med antidepressiv medicin och fått undanträngda känslor och sinnen tillbaka. Samt lite av den lekfullhet jag trodde försvann i 20-årsåldern.
* Börjat träna.
* Haft 4-veckors sommarsemester för första gången i mitt liv. Det var så bra att jag tog 4 veckor semester till efter två veckors sommararbete.
* Varit på långsemester i Malmö.
* Besökt tre olika musikfestivaler i augusti.
* Odlat. Förodlat i växthus inne. Planterat ut växterna på balkongen. Vattnat, ansat, pysslat. Skördat fyra olika sorters chili, två sorters sallad, Thaibasilika, vitlök och busktomater samt njutit av färggrann blomsterprakt.
* Sjungit. Altstämmor i kören Take a Note. Haft schlager-konsert. Övat 80-talslåtar till konserten 6/12.
* Läst. Inte bara romaner och facklitteratur. Även Fokus. Samt Vi och Vi läser.
* Badat. Nu mest inne i Västertorp. I somras i Vinterviken, Grebo beach, Ribban samt i havet och i poolen i Nybrostrand.
* Varit gäst på ett bröllop.
* Åkt tåg. Tur och retur Stockholm - Linköping, Stockholm - Mora, Linköping - Malmö, Malmö - Göteborg. Stockholm - Uppsala. Linköping - Linghem. Flera gånger.
* Grillat halloumi, vegokorv, Tzaispett, quornfiléer, majskolvar, vegokotletter.
* Klippt lugg.
* Köpt ny gammal fantastisk cykel.
* Plockat blåbär och blommor.
* Skaffat ny mobiltelefon. Eftersom den gamla en vecka efter inköp fick sprucken skärm, hade dock kvar den skärmtrasiga mobilen ett år.
* Haft ledvärk. Ischiasvärk. Ryggvärk och onda tankar om mig själv.
* Blivit skrämd av finanskris, svininfluensa och borgarbrackor. Men också av att nästan alla i min ålder blivit äldre. Vuxna på något sätt.

Och kommit till insikt med att bli trettio var mycket värre innan 30-årsdagen än efter. Samt att halvåret mars-september är bättre än september till mars. Den sista insikten har jag nog haft sedan jag kunde månadernas namn och fick ihop tankarna på ett konstruktivt sätt. Men det är först utan antidepressiv farmaka i kropp och själ som jag vaknat upp ur någon slags likgiltighet som inte borde vara liv och insett detta.

Straff

Sedan jag var liten har jag haft en misstanke om att människan är ond. Egocentrisk och ond. Ungefär som Christopher Sander [Ingenting] sjunger: dricker ur djävulens skål.

I dag fick jag ett straff som bestod av att jag skulle skriva en klurig och svår uppgift att lämna in till kursens examinator. Seminariegruppen berättade att seminariet förra vecka bestod av knappt en timmes diskussion angående intensivvårdssjuksköterskans profession. Gruppen bestod av ungefär femton deltagare. Om jag inte tänker eller räknar fel så är det fyra minuters snack per person.

Jag har suttit med min extrauppgift i över två timmar och har kommit halvvägs. Jag är ledsen och uppgiven. Och jävligt förbannad.

Jag e-mailade kursexaminatorn ett halvt dygn före seminariet om att jag misstänkte att jag fått grissjukan och att jag av barmhärtighetsskäl funderade på att inte närvara på seminariet eftersom jag inte ville smitta människor varken i kollektivtrafiken eller på Karolinska Institutet. Jag skrev också att jag läst artiklarna jag skulle förbereda till seminariet. Jag tog mig upp ur sängen flera gånger för att titta efter i inboxen om hon svarat att jag kunde strunta i seminariet. Tillslut insåg jag att det bara skulle vara korkat att åka iväg till KI. Jag gick och la mig och tillfrisknade efter cirka 24 timmar.
Jag fick e-mailsvar från människan i tisdags eftermiddag. Fem och ett halvt dygn senare. I dag fick jag extrauppgiften som bestod av så mycket mer än jag tycker den borde. jag tror det beror på att jag ställde examinatorn mot väggen i dagens seminarium. När vi studenter fick examinationsuppgiften som sk lämnas in om en vecka förstod ingen av oss hur vi skulle göra eftersom den var så flummig.

Jag tror människan blev sur på mig och straffade mig med denna minst sagt flummiga och mycket omfattande extrauppgift som sändes till min e-mail bara någon timme efter seminariet.

Jag borde lära mig att hålla käft. Och bli glad och tacksam och kåt och lycklig och regelrätt och mjuk och ljuv och lagom och ljummen och söt och timid och godtrogen och klassiskt kvinnlig och yppig och snygg och medel och normal och jäkligt trist.
Och tillslut få en psykos och gå upp i atomer samt sprängas i en miljard delar för att jag blivit som dom andra.

Det var en gång en Svininfluensa..

I veckans Fokus kan man läsa denna fiktiva skildring av Sverige under ungefär en månad av rädsla och ohälsa på grund av Den Nya Influensan.

Ska du vaccinera dig? I så fall när?

Student

Tänk om jag inte klarar utbildningen. Vilket fiasko.

IVA-syrra - jag?

Jag har kommit in på en vidareutbildning inom sjuksköterskeyrket. Den 31/8 kommer jag stå med bänkpappret i högsta hugg utanför Karolinska i Huddinge redo för studier till Intensivvårdssjuksköterska. Wow!

Babels hus

Jag är klar med min andra roman på klassiker-listan!

Romanen "Babels hus", av läkaren och författaren Per Christian Jersild utgavs första gången 1978 och utspelar sig på det fiktiva storsjukhuset Enskede Sjukhus i södra Stockholm.
Romanen handlar om sjukhuset i allmänhet och människorna i och runt det i synnerhet. Läsaren får till en början lära känna patienten Primus Svensson som efter en hjärtinfarkt hamnar på sjukhuset. Man lär sedan känna olika personer runt Primus och deras vardag på det kalla sjukhuset, som nästan känns lite fabriksartad.
Jersilds Babels hus är en satir över på vilka opersonliga sätt patienterna tas om hand. Och hur dåligt personalen mår. Och hur dåligt samarbetet mellan de olika personalkategorierna och specialiteterna fungerar.

På sidan 36 får jag stifta bekantskap med sjuksköterskan Sirkka på medicinavdelning 96, som har ansvar för alla avdelningens patienter samt hennes problem med att räcka till som sjuksköterska ute i patientvården och hennes svåra problem med att likt en förskolelärare försöka få avdelningens undersköterskor och biträden att lyssna på henne samt att göra det de blir tillsagda att göra eller inte göra. Syster Sirkka har även ansvar för bemanningen på avdelningen, just denna dag är två biträden sjuka. man får också veta att hela biträdesstaben byts ut helt varje månad, medan den starka undersköterskegruppen jobbar kvar länge och lindar avdelningsföreståndaren kring sina fingrar och genom detta sätter käppar i hjulen för sjuksköterskorna. På sidan 70 kan man läsa om hur Sirkka försöker ta hand om en patient med blödningar från oesofagusvaricer, där en ovan jourläkare inte hjälper Sirkka eftersom han inte vet vad han ska göra och syster Sirkkas mentala panik innan intensivvårdspersonal kommer till patientens och syster Sirkkas räddning.

På sidan 164 läser jag medicine kandidaten Martina Bossons tankar:
"Innan Martina kommit till kirurgen hade hon varit ganska misstänksam. Kirurgi hade rykte om sig att vara en hjältespecialitet där hårda män i vitt och grönt ständigt kämpade mot döden med skalpellen i hand. Naturligtvis var det en schablon som så mycket annat inom medicinen."
Vidare på sidan 165 kan man läsa:
" Trots sin skepsis trivdes Martina förträffligt. Det fanns en atmosfär av aktivitet och vitalitet på kirurgen. På medicin blev det ofta långdraget och litet knappologiskt med alla evinnerliga utredningar. Patienterna var också genomgående yngre på kirurgen."
På sidan 236 ondgör sig Martina över läkare och läkarutbildningen:
" Vad hände egentligen med folk som utbildade sig till läkare? var studiemiljön socialt destruktiv - eller led de nästan alla av någon mystisk förgiftning och hjärnuppmjukning? Var det formalinet på Asis? Var det narkosångorna? Var det själva trycksvärtan i de 1000-sidiga textböckera? Förgiftade verkade de hur som helst, som om själva fantasicentrum mer eller mindre koagulerat i hjärnan på dem."

Läsaren får även nära följa Primus Svenssons son, Bernt, och hans alkoholberoende och ensamhet samt mer eller mindre stifta bekantskap med runt ett dussin övriga människor inom olika yrkeskategorier som arbetar på storsjukhuset och flera patienter inom olika specialiteter.


Jag kan inte låta bli att ibland skratta högt vid läsning ur romanen, men blir samtidigt ledsen av läsningen. Jag trodde svensk sjukvård hade blivit bättre. Jag trodde att någonting hade hänt sedan 1970-talet, förutom att det numera inte finns några biträden på sjukhusen, att det däremot finns fler anställda sjuksköterskor med högre utbildning, nya medicinska hjälpmedel, behandlingar och rön samt patienternas allt kortare vårdtider. Men fortfarande kan det ibland kännas som att patienterna inte är egna personer utan alla behandlas med "löpande-band-teknik" och att hierarkin fortfarande är mycket mer utbredd än vad människor som inte arbetar på sjukhus tror. Mycket på de tre sjukhus jag arbetat på känns fortfarande ålderdomligt, omodernt och fruktansvärt tungrott.

Jag rekommenderar romanen till alla! Och när sidorna i romanen är slut, är jag dels mycket sugen på att läsa mer av Jersild men också sugen på en ny karriär

Trivia: Min pappa sa i helgen att mitt förnamn kommer i från medicine kandidaten Martina Bosson. Mamma hävdar bestämt att namnet Martina kommer från huvudpersonen i Barn 312 av Hans Ulrich Horster.
Oavsett vilken roman jag fått mitt förnamn i från känns det fint att vara döpt efter en litterär gestalt (två litterära gestalter!?).

Pripps Blå

Lina Neidestam är serietecknare och härskar i södra Stockholm. Hon ritar inte bara fint utan publicerar feministiska och samhällskritiska serier i diverse böcker, seriemagasin samt på sin eminenta blogg förstås.

I helgen var hon på SöS. Det inlägget var ta mej fan det roligaste jag läst sedan jag konfirmerade mig!

Läs.

Klargörande: Trots att jag är syster och arbetar på ovan nämnda arbetsplats ser jag inte ut som en person i en Pripps Blå-reklam. Jag ser inte ut som någon i någon som helst reklam.
Jag harvar i stället omkring med ett nästintill fånigt uttryck på läpparna och drömmer om ett annat liv, någon annan stans. Kanske som hemmafru. I Skåne.
I och för sig arbetar jag inte på akuten, kanske därav reklamavsaknaden med min uppenbarelse...

Eländes elände

Ska snart jobba det femte sista passet innan den här sommarens andra semester.
Och jag är arg.

Jag har ont i ungefär halva kroppen och har huvudvärk samt är subfebril och nyser varje minut. Jag blir så ledsen, så nedslagen. Varför ska det vara såhär?
Klarar jag inte att jobba? Jag blir ju bara sjuk av detta jobbet, av förra jobbet... Är det Stockholm och jobb som är en dålig kombination?
Sedan mitten av juni har jag varit ledig och inte varit ens lite snuvig. Jag jobbade två pass förra veckan och se på mig nu. I elände.

Kan man bli sjukskriven på grund av att man blir sjuk av jobbet? I så fall är man ju inte sjuk, eftersom man inte jobbar och kan då inte vara sjukskriven. Men så snart man sätter foten på arbetet blir man sjuk igen och måste sjukskrivas.

Jag är mest ledsen att jag aldrig någonsin kan fungera normalt.

Systerdagen

I dag är det Internationella sjuksköterskedagen!

Grattis alla mina medsystrar!

Utbildningen

Tillslut lyckades jag anmäla mig till två master-utbildningar (60 hp vardera) inom sjuksköterskeyrket på Karolinska i Huddinge och till grundkursen i Genusvetenskap (30 hp) på Stockholms Universitet.

I dag läser jag i dn att Verket för högskoleservice (VHS) JO-anmäls för kraschen.

Natt efter natt

Det är natt.

Det susar i ventilationen
och drar lite kallt från fönstret jag har snett till höger framför mig.

Årstaviken ligger isande och snötäckt. Mitt i, en öppen ona, som ett långt rop på hjälp.
Med regelbundna mellanrum lyser lamporna runt gångvägarna på Årstasidan.
De söker närhet,
försöker fånga varandras uppmärksamhet,
som om de saknar någon.

Någon snarkar till. Någonstans hörs en radios nattskval.

Plötsligt störs friden av ett kallt hårt ljud. Uppmärksamheten riktas mot en röd siffra i takets larmsystem.
Jag reser mig för att hjälpa.
Jag ger av min omvårdnad. Av mina kunskaper. Av landstingets resurser.

Tillbaka i tystnaden. Någon hostar.

Det är ännu en natt på Södersjukhusets ortopedavdelning 24.

Coming clean

I dagens utgåva av Svenska Dagbladet hittar jag en undersköterska som arbetar på min arbetsplats.

Mia visar hur sjukvårdspersonal bör vara klädda i patientkontakt.
(bild från SvD)

Detta för en ny bestämmelse där sjukhusen ska få betala för slarv.
Den basala hygienen på sjukhusen är viktigare och mer i ropet än någonsin. Läs mer här.

För er som undrar, så har jag inte sett varken Mia eller någon annan kollega på 24an med långärmat eller smycken på arbetstid.


På tal om 24an finns två andra av mina sjuksköterskekollegor intervjuade på SöS hemsida. Klicka på "Medarbetare berättar!" och läs hur de uppfattar avdelningen.

Ja, visst är de snygga!
(foto från SöS hemsida)

Philosophy

Det var ett tag sedan jag skrev något annat än praktisk filosofi.

Hade tenta i första delkursen (Introduktion till argumentationsanalys, logik och semantik) i lördags morse. Det är svårt att veta om jag klarade tentan eller inte, då nästan alla tentamensfrågorna handlade om att motivera sitt svar.
Jag motiverade så höger hand var alldeles blyertsgrå.
Och skallen var mer än vanligt tom.
Jag vet att jag har fel på en fråga. Totalt fel. Så jag kan inte få mer än 28 av 30 poäng.

Det är andra natten i rad som jag arbetar. Förra natten var hemsk. HEMSK! Jag började gråta i hissen ner till SöS entré. Jag snörvlade i trappan ner till Ringvägen, trots att "SöS-trappskatten" hoppade upp i mitt knä och spann så tårarna torkade. Jag grät på tuben hem. Jag grät i J´s famn i hallen. Efter frukost somnade jag mellan J och Stella.

Det här arbetspasset har börjat mycket bättre. Man vet aldrig var det kan sluta.

I morgon klockan tretton börjar delkurs två i Praktisk filosofi, nämligen introduktion till Normativ etik. Kursböckerna verkar intressanta och välvalda.

Mr Clean

I dag var jag på andra och sista dagen på två-dagarskursen i vårdhygien för sjuksköterskor och barnmorskor på Södersjukhuset.

Förra veckan fick vi bland annat lära oss angående basala rutiner om hygien, om vad de olika handskar vi i vården använder tål och inte tål, om kärlkateter-relaterade infektioner i vården samt om MRSA. Dagens program var mer intressant med information som kändes mer adekvat och konkret. Vi fick goda råd samt undervisning om bland annat VRE (Vancomycinresistenta Enterokocker), ESBL (Extended Spectrum Betalactamase), urin-kateterisering, sjukdomar som smittar via blod (Hepatiter och HIV), anvisningar och rutiner inom provtagningar, Tuberculos samt om virus som orsakar diarréer.

Medan ni mår illa av ordet "VINTERKRÄKSJUKAN" kan ni läsa denna sorgliga prognos angående resistens hos bakterier.

Utbredningen av nydiagnostiserade MRSA-positiva personer stiger varje år. Hittills i år har nästan 1100 personer i Sverige anmälts MRSA-positiva.
ESBL, som så sent som i februari 2007 började anmälas av de svenska laboratorierna, sprids fort. I februari till juli 2007 anmäldes drygt 1100 nya fall, hittills i år har det hittats 2400 nya fall.
VRE sprids fortfarande mest i Stockholms län. Förra året hittades ca 50 nya fall i hela landet, i år ligger siffran på 435 nya fall (hittills).

Jag lovar återkomma med mer info om detta ämne, då jag tror att, resistensutvecklingen för antibiotika kommer fortsätta samt att alla dessa resistenser snart kommer klassas, liksom MRSA, som samhällsfarlig, anmälningspliktig sjukdom.

Visst blir man lite rädd?

Jag vill inte vara rädd

J steker pannkakor och jag är rädd. Helt utflippat skitskraj.

I går på arbetet skulle jag hjälpa en patient med mobilisering och min rygg liksom knäckte till. Ett litet knäck som gjorde att ländryggen inte kunde vinklas upp igen. Någon sekund senare (kändes som en timme) kunde jag räta ut ryggen, men den darrade och jag blev så hemskt rädd.

Och jag är fortfarande rädd. Livrädd.

Efter en natt med vetevärmare och dålig sömn beroende på värk ska jag snart åka till jobbet och försöka arbeta. Ska fylla i en skadeanmälan som första uppdrag.

Julkortstillverkningen ligger på hyllan tills jag kan röra mig normalt. Band, klistermärken, bokmärken, snören, glitterpennor och lim fortsätter att glimra i påsar och pyssel-lådan.

Kom vinter (snöa mer)

Jag påstår inte att det är rätt. Jag tycker bara att det är intressant det barnläkaren Claude Marcus menar i sin artikel i dagens DN debatt.

Det här med kostens betydelse för människans vällevnad är mycket intressant och en väl god anledning till att börja eller fortsätta intressera sig för mat samt vad det vi äter innehåller och gör med oss.


Måste snart ge mig ut i snöstorm och iskyla (-3,6) för sjuksköterskearbete för kval. ö-tid.

I´m only in it for the money
;)