Tyvärr verkar det som att jag inte riktigt kunde avsluta detta 3,5-årsprojekt.
Jag har tänkt hela natten.
Jag är inte riktigt färdig än. Men med detta inlägg lägger jag av med bloggen.
Jag har aldrig menat att såra någon, att hota någon eller att vara självgod.
Jag har försökt att stå på de svagas sida utifrån orättvisornas perspektiv.
Jag har möjligtvis öppnat några ögon lite extra. I ena ögonvrån.
Jag har misslyckats och jag ber om ursäkt.
Även om jag inte finns kvar finns det fortfarande människor som vågar och orkar blogga. Modiga bloggare är exempelvis Catfight, Vegankrubb, Vi som aldrig sa sexist och Djurens rätt.
För nöjes skull och för feministhjärtat läses Lina kan rita fint och Sara Hanssons seriebloggar samt bokbloggen Bokhora.
Tidningars "bloggar" som är vettiga: Arena, ViLäser, Fokus och Stockholms Fria.
Ta hand om er och era medmänniskor. Glöm inte bort att djur har känslor. Glöm inte de svaga i samhället. Tänk på vad du kan göra för andra. För miljön.
Tack ni som har stöttat mig.
Nu är det slut.
Nu är det bloggen och kanske en liten del av min själ som ligger på stallbacken istället.
Och jag är skiträdd.
..over and out..
xox
Visar inlägg med etikett rädd. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett rädd. Visa alla inlägg
måndag 21 december 2009
måndag 12 oktober 2009
Normalitet
Jag önskar så mycket att jag vore en normal, lagom svensk kvinna och att jag var nöjd med det.
Jag önskar att jag inte skulle tänka på alla miljontals kvinnor som bor med barn och hus och man. Att de har hand om huvuddelen av hushållssysslorna och mannen har hand om trädgården och bilen och som inte verkar bry sig om att det är ojämlikt. Och att många kvinnor kanske gillar att arbeta i trädgården och med grovarbetet på husets utsida, men eftersom det är manssysslor gör allt oavlönat arbete inomhus som rörde barnen och hushållet - förutom ekonomin såklart. Att jag inte skulle tänka på alla kvonnor utan sexuella begär, förutom när mannen vill ligga. Kvinnorna har aldrig fått orgasm medsin man, men är glad att han älskar henne och att han har det skönt. Jag önskar verkligen att jag inte brydde mig om detta.
Jag önskar att jag inte påverkades så fruktansvärt negativt av mörker och kyla. Att jag bara klädde på mig och kunde le och glädjas åt att jag var lyckad och levde ett lyckligt liv i ett högerstyrt land där det enda som räknas är kapital lycka.
Jag önskar att jag klarade av att äta kött och på så vis bli slippa bli ständigt påhoppad, utfrågad, förhörd om varför jag bara äter vegetariskt. Jag önskar att jag genom att äta blandkost klarade av att strunta i att hundratusentals djur i köttfabriker lider varje sekund, varje minut, varje timme, varje dygn för att västvärldens människor är för lata för att gå över till vegetarisk kost. Jag önskar att jag inte förstod att fiskarna i haven håller på att försvinna. Att det bara finns sej, sill och makrill kvar av de tolv fiskarter som det fanns hållbara bestånd av i svenska vatten för bara 50 år sedan.
Jag önskar att jag inte var kroniskt sjuk och därför slapp leva med ständig ångest och samvetskval för att jag ätit för mycket, ätit för lite, tagit för mycket insulin, tagit för lite insulin, motionerat för mycket, motionerat för lite samt stressat för mycket och därför bli få hjärt-och -kärlsjukdomar eller att bli blind och njursjuk samt nervpåverkan innan jag fyller 40. Dessutom behöva bli omyndigförklarad av Transportstyrelsen vart tredje år.
Jag önskar att jag kunde vara nöjd med att ha ett jobb och vara kvar på jobbet i många år.
Jag önskar att jag kunde ha normala kvinnliga intressen som exempelvis laga mat, diska, föda barn, ta hand om barn, stryka, tvätta och planera semestrar. Jag önskar att jag skulle passa in bland människor i mentalt arktiskt kalla Stockholm och tycka om att diskutera lägenhetsvisningar i hippa områden innanför tullarna samt barnvagnsmodeller och graviditetsåkommor. Att jag tittade på reklamteve och gick på reklamens budskap om lycka av att shoppa sig en dyr livsstil.
Jag önskar också att jag klarade av att resa utomlands med flyg. Att mitt samvete inte skulle sprängas sönder och samman när jag ens tänker på en flygresa.
Jag önskar att jag var mer normal. Mer lagom. Mer svensk. Mer tråkigt medel.
Jag önskar att jag var mindre konstig. Mindre utstickande. Mindre Mart helt enkelt.
Jag önskar att jag inte var så jävla rädd för att leva. Att jag inte var så förbannat rädd för att varje dag tappa min fasad och bara falla ner i en bottenlös gråt.
Jag önskar att jag inte skulle tänka på alla miljontals kvinnor som bor med barn och hus och man. Att de har hand om huvuddelen av hushållssysslorna och mannen har hand om trädgården och bilen och som inte verkar bry sig om att det är ojämlikt. Och att många kvinnor kanske gillar att arbeta i trädgården och med grovarbetet på husets utsida, men eftersom det är manssysslor gör allt oavlönat arbete inomhus som rörde barnen och hushållet - förutom ekonomin såklart. Att jag inte skulle tänka på alla kvonnor utan sexuella begär, förutom när mannen vill ligga. Kvinnorna har aldrig fått orgasm medsin man, men är glad att han älskar henne och att han har det skönt. Jag önskar verkligen att jag inte brydde mig om detta.
Jag önskar att jag inte påverkades så fruktansvärt negativt av mörker och kyla. Att jag bara klädde på mig och kunde le och glädjas åt att jag var lyckad och levde ett lyckligt liv i ett högerstyrt land där det enda som räknas är kapital lycka.
Jag önskar att jag klarade av att äta kött och på så vis bli slippa bli ständigt påhoppad, utfrågad, förhörd om varför jag bara äter vegetariskt. Jag önskar att jag genom att äta blandkost klarade av att strunta i att hundratusentals djur i köttfabriker lider varje sekund, varje minut, varje timme, varje dygn för att västvärldens människor är för lata för att gå över till vegetarisk kost. Jag önskar att jag inte förstod att fiskarna i haven håller på att försvinna. Att det bara finns sej, sill och makrill kvar av de tolv fiskarter som det fanns hållbara bestånd av i svenska vatten för bara 50 år sedan.
Jag önskar att jag inte var kroniskt sjuk och därför slapp leva med ständig ångest och samvetskval för att jag ätit för mycket, ätit för lite, tagit för mycket insulin, tagit för lite insulin, motionerat för mycket, motionerat för lite samt stressat för mycket och därför bli få hjärt-och -kärlsjukdomar eller att bli blind och njursjuk samt nervpåverkan innan jag fyller 40. Dessutom behöva bli omyndigförklarad av Transportstyrelsen vart tredje år.
Jag önskar att jag kunde vara nöjd med att ha ett jobb och vara kvar på jobbet i många år.
Jag önskar att jag kunde ha normala kvinnliga intressen som exempelvis laga mat, diska, föda barn, ta hand om barn, stryka, tvätta och planera semestrar. Jag önskar att jag skulle passa in bland människor i mentalt arktiskt kalla Stockholm och tycka om att diskutera lägenhetsvisningar i hippa områden innanför tullarna samt barnvagnsmodeller och graviditetsåkommor. Att jag tittade på reklamteve och gick på reklamens budskap om lycka av att shoppa sig en dyr livsstil.
Jag önskar också att jag klarade av att resa utomlands med flyg. Att mitt samvete inte skulle sprängas sönder och samman när jag ens tänker på en flygresa.
Jag önskar att jag var mer normal. Mer lagom. Mer svensk. Mer tråkigt medel.
Jag önskar att jag var mindre konstig. Mindre utstickande. Mindre Mart helt enkelt.
Jag önskar att jag inte var så jävla rädd för att leva. Att jag inte var så förbannat rädd för att varje dag tappa min fasad och bara falla ner i en bottenlös gråt.
tisdag 6 oktober 2009
Att dö i smärtor
För ett år sedan polisanmäler ett föräldrapar sjukvårdspersonal för vållande till annans död. Föräldrarnas för tidigt födda spädbarns hjärta slutar smärtfritt att slå, väl övervakat av både tekniskt avancerad apparatur och personal. Barnet är sedan tidigare hjärndött efter en felbehandling av en sjuksköterska.
I mars i år hämtas en kvinnlig överläkare på sin arbetsplats Astrid Lindgrens sjukhus av flera poliser. Läkaren har inte fått arbeta sedan dess.
I dag är socialstyrelsen färdiga med granskningen av fallet och uppger att inga fel har begåtts i den palliativa vården, dock är sjuksköterskan som gjorde felbehandlingen varnad.
Dock fortsätter den underbehandling av smärtstillande och lugnande medicin, som det rapporterats om en hel del den senaste veckan, på olika vårdinrättningar runt om i landet. Läkare vågar inte ordinera höga doser smärtlindring för patienter i livets slutskede för att de är rädda att bli anmälda för mord. Sjuksköterskor är rädda för att ge de svårt sjuka patienterna hela de doser som är ordinerade för att bli anmälda för vållande till annans död.
Om jag blir svårt sjuk och ligger i dödens väntrum vill jag ha rätt mängd smärtlindrande och lugnande läkemedel. Ligger jag och väntar på att dö med ständiga plågor, inte sällan med trycksår (liggsår) och en helvetisk dödsångest vill jag att personalen som har hand om mig ger mig rätt mängd läkemedel för att jag ska kunna slappna av.
Om jag råkar ut för en olycka eller på något annat sätt blir hjärndöd vill jag att vårdpersonalen opererar ut alla organ/kroppsdelar som är fräscha och friska nog för transplantation och sedan ger mig höga doser smärtlindring och ångestdämpande.
Hellre att jag dör snabbt utan smärta och ångest än genom ett utdraget lidande med starka smärtor och outhärdlig ångest.
Mina anhöriga vet detta. Och jag hoppas för allt i världen att de inte skulle anmäla ansvarig läkare för mord. Jag hoppas, och tror, att de är eftertänksamma nog att inte vara så korkade, än om, i en otroligt påfrestande situation.
Här kan du anmäla dig till donationsregistret. Gör det. Nu.
Läs mer: DN, Fokus.
I mars i år hämtas en kvinnlig överläkare på sin arbetsplats Astrid Lindgrens sjukhus av flera poliser. Läkaren har inte fått arbeta sedan dess.
I dag är socialstyrelsen färdiga med granskningen av fallet och uppger att inga fel har begåtts i den palliativa vården, dock är sjuksköterskan som gjorde felbehandlingen varnad.
Dock fortsätter den underbehandling av smärtstillande och lugnande medicin, som det rapporterats om en hel del den senaste veckan, på olika vårdinrättningar runt om i landet. Läkare vågar inte ordinera höga doser smärtlindring för patienter i livets slutskede för att de är rädda att bli anmälda för mord. Sjuksköterskor är rädda för att ge de svårt sjuka patienterna hela de doser som är ordinerade för att bli anmälda för vållande till annans död.
Om jag blir svårt sjuk och ligger i dödens väntrum vill jag ha rätt mängd smärtlindrande och lugnande läkemedel. Ligger jag och väntar på att dö med ständiga plågor, inte sällan med trycksår (liggsår) och en helvetisk dödsångest vill jag att personalen som har hand om mig ger mig rätt mängd läkemedel för att jag ska kunna slappna av.
Om jag råkar ut för en olycka eller på något annat sätt blir hjärndöd vill jag att vårdpersonalen opererar ut alla organ/kroppsdelar som är fräscha och friska nog för transplantation och sedan ger mig höga doser smärtlindring och ångestdämpande.
Hellre att jag dör snabbt utan smärta och ångest än genom ett utdraget lidande med starka smärtor och outhärdlig ångest.
Mina anhöriga vet detta. Och jag hoppas för allt i världen att de inte skulle anmäla ansvarig läkare för mord. Jag hoppas, och tror, att de är eftertänksamma nog att inte vara så korkade, än om, i en otroligt påfrestande situation.
Här kan du anmäla dig till donationsregistret. Gör det. Nu.
Läs mer: DN, Fokus.
torsdag 1 oktober 2009
Aktuell studierapport
På måndag startar jag mitt studieuppehåll.
I morse hade jag tenta i akut patofysiologi och farmakologi. I eftermiddag har jag seminarium i omvårdnad. När den här dagen är avklarad behöver jag inte våndas på KI mer för denna gång. (Förutom eventuell omtenta då då!) Jag är missnöjd med utbildningen. Men framför allt är jag vansinnigt missnöjd med mig själv och min insats. Det är inte roligt alls med studierna, det känns meningslöst. Vill jag verkligen fortsätta att arbeta i vårdapparaten? Är det med människor jag vill jobba?
Anledningen till att jag gör uppehåll är inte bara att det känns fel, mest beror det på att jag just nu inte orkar. Jag orkar inte interagera och pressa mig själv. Jag pallar inte denna ångest.
Utan att jag ens frågade eller sa något gav min terapeut mig rådet att jag just nu bara behöver göra det nödvändigaste för att överleva; att äta, att sova, att ta insulin och kontrollera blodsocker, att träna/promenera, att träffa människor jag tycker om, att vila, att klappa katten, att sjunga i kören..
Jag är uppvuxen med att man ska härda ut och inte be om hjälp. Att man ska klara sig själv och inte klaga. Att ge upp är att misslyckas. Det viktigaste är alltid att göra sitt bästa. Att stå ut.
Fruktansvärt misslyckad är hur jag känner mig just nu. Inte gjord för den här världen. Jag är besviken på mig själv att jag inte orkar.
I morse hade jag tenta i akut patofysiologi och farmakologi. I eftermiddag har jag seminarium i omvårdnad. När den här dagen är avklarad behöver jag inte våndas på KI mer för denna gång. (Förutom eventuell omtenta då då!) Jag är missnöjd med utbildningen. Men framför allt är jag vansinnigt missnöjd med mig själv och min insats. Det är inte roligt alls med studierna, det känns meningslöst. Vill jag verkligen fortsätta att arbeta i vårdapparaten? Är det med människor jag vill jobba?
Anledningen till att jag gör uppehåll är inte bara att det känns fel, mest beror det på att jag just nu inte orkar. Jag orkar inte interagera och pressa mig själv. Jag pallar inte denna ångest.
Utan att jag ens frågade eller sa något gav min terapeut mig rådet att jag just nu bara behöver göra det nödvändigaste för att överleva; att äta, att sova, att ta insulin och kontrollera blodsocker, att träna/promenera, att träffa människor jag tycker om, att vila, att klappa katten, att sjunga i kören..
Jag är uppvuxen med att man ska härda ut och inte be om hjälp. Att man ska klara sig själv och inte klaga. Att ge upp är att misslyckas. Det viktigaste är alltid att göra sitt bästa. Att stå ut.
Fruktansvärt misslyckad är hur jag känner mig just nu. Inte gjord för den här världen. Jag är besviken på mig själv att jag inte orkar.
måndag 14 september 2009
Det var en gång en Svininfluensa..
I veckans Fokus kan man läsa denna fiktiva skildring av Sverige under ungefär en månad av rädsla och ohälsa på grund av Den Nya Influensan.
Ska du vaccinera dig? I så fall när?
Ska du vaccinera dig? I så fall när?
torsdag 3 september 2009
tisdag 9 juni 2009
Allergi och feberdrömmar
I går var jag på vårdcentralen och tog ett blodprov som screenar för diverse allergier; exempelvis björk, damm, mögel, kvalster, häst, katt och gräs. Jag hoppas jag inte är allergisk mot något av dessa, speciellt inte mot katt.
Läkaren trodde mitt allergiutbrott för ungefär tre veckor sedan berodde på allergi mot björkpollen.
Jag är förkyld med förhöjd kroppstemperatur samt hosta, snuva, huvudvärk, näsblod och en extrem trötthet. Försöker vara ute varje dag och inte vila hela dygnet.
Den senaste veckan har jag besvärats av mardrömmar. Jag har vaknat kallsvettig och vettskrämd samt yrat mig genom nätterna berättar J. Ofta handlar drömmarna om att de jag älskar försvunnit eller mår dåligt. Hur jag misslyckas med att ställa allt tillrätta.
I natt drömde jag att både pappa och min AKS hade varit med om en massiv båtolycka, typ som Titanic eller Estonia-katastroferna. Mamma och jag tog hand om deras döda kroppar, som kom tillbaka i trälådor. Pappas ansikte var så förstört att han bara kändes igen på vänster öra. Syster var hel. Min bror var frånvarande, vilket är ganska vanligt till vardags. När jag försökte blunda och somna om såg jag pappas sargade kropp och min mammas sargade själ.
Jag följer nyheterna efter flygolyckan med Air France-planet för en vecka sedan och känner verkligen med de som förlorat sina nära. Jag känner med dem som var med i kraschen.
Helt plötsligt känner jag mig skyldig för all världens ondska och jag känner en enorm skuld för att jag är sjukanmäld igen.
Min närmaste chef ringde och sa att nu kopplas företagshälsovården in. Min själ blev ännu mer tyngd av skuld.
Läkaren trodde mitt allergiutbrott för ungefär tre veckor sedan berodde på allergi mot björkpollen.
Jag är förkyld med förhöjd kroppstemperatur samt hosta, snuva, huvudvärk, näsblod och en extrem trötthet. Försöker vara ute varje dag och inte vila hela dygnet.
Den senaste veckan har jag besvärats av mardrömmar. Jag har vaknat kallsvettig och vettskrämd samt yrat mig genom nätterna berättar J. Ofta handlar drömmarna om att de jag älskar försvunnit eller mår dåligt. Hur jag misslyckas med att ställa allt tillrätta.
I natt drömde jag att både pappa och min AKS hade varit med om en massiv båtolycka, typ som Titanic eller Estonia-katastroferna. Mamma och jag tog hand om deras döda kroppar, som kom tillbaka i trälådor. Pappas ansikte var så förstört att han bara kändes igen på vänster öra. Syster var hel. Min bror var frånvarande, vilket är ganska vanligt till vardags. När jag försökte blunda och somna om såg jag pappas sargade kropp och min mammas sargade själ.
Jag följer nyheterna efter flygolyckan med Air France-planet för en vecka sedan och känner verkligen med de som förlorat sina nära. Jag känner med dem som var med i kraschen.
Helt plötsligt känner jag mig skyldig för all världens ondska och jag känner en enorm skuld för att jag är sjukanmäld igen.
Min närmaste chef ringde och sa att nu kopplas företagshälsovården in. Min själ blev ännu mer tyngd av skuld.
måndag 25 maj 2009
Livsolust
Ibland är jag så rädd för att leva.
Känner mig så otroligt jävla liten och osäker.
Jag kan skaka av ångest. Tårarna kan inte rinna.
Vill vara frisk.
Vill orka och sprudla av livslust.
Orkar inte ta mig samman, är rädd att aldrig mer kunna koncentrera mig på att fortsätta leva. Att stämplas som sjuk, oförmögen att leva.
En belastning för samhället, för familj och vänner.
Vet att jag borde vara lycklig, att jag inte bör tillåta tankarna invadera mig.
Tankarna som gör mig mer sjuk.
Mer ångestfylld.
Mer rädd förmig själv. Och för livet.
Känner mig så otroligt jävla liten och osäker.
Jag kan skaka av ångest. Tårarna kan inte rinna.
Vill vara frisk.
Vill orka och sprudla av livslust.
Orkar inte ta mig samman, är rädd att aldrig mer kunna koncentrera mig på att fortsätta leva. Att stämplas som sjuk, oförmögen att leva.
En belastning för samhället, för familj och vänner.
Vet att jag borde vara lycklig, att jag inte bör tillåta tankarna invadera mig.
Tankarna som gör mig mer sjuk.
Mer ångestfylld.
Mer rädd förmig själv. Och för livet.
måndag 18 maj 2009
fredag 10 april 2009
Gullefjun
Vad får man egentligen göra på långfredagen utan att vanhelga Jesus och hela kristendomen?
Får man handla havremjölk? Om man inte får det, ber jag om förlåtelse, ty då jag hädat havo.
Får man handla havremjölk? Om man inte får det, ber jag om förlåtelse, ty då jag hädat havo.
söndag 22 mars 2009
Alone together
Världen är full av ensamma människor. Ensamma individer i stora sällskap.
De boende i ett hus i, säg en förort till Skandinaviens huvudstad, består av en skara människor utan egentlig relation till varandra, än just det att de har samma adress.
En är ensamstående periodare med liten dotter, två har precis fått beviljad hemtjänst och har alltid stol med sig för att vila mellan trappans avsatser, en har två välmotionerade boxrar, en ville koppla in sin comhem-box hos en annan granne, några har konstiga ljud för sig på varierade tider på dygnet, en är psykiskt sjuk, röker inne och hävdar att han inte kan öppna balkongdörren, en är hipp förortsbo och jobbar säkert med reklam, en gråter sig till sömns, en har abnormt cykelintresse, en har en liten hund som är hennes liv, en har bara en arm, en matar fåglar på balkongen, två bor i soprummet.
Alla har vi varit små. Alla känner vi oss ibland små.
I natt klockan tre minuter över halv ett fyller jag trettio år.
Jag tror inte att jag är riktigt mogen för det.
De boende i ett hus i, säg en förort till Skandinaviens huvudstad, består av en skara människor utan egentlig relation till varandra, än just det att de har samma adress.
En är ensamstående periodare med liten dotter, två har precis fått beviljad hemtjänst och har alltid stol med sig för att vila mellan trappans avsatser, en har två välmotionerade boxrar, en ville koppla in sin comhem-box hos en annan granne, några har konstiga ljud för sig på varierade tider på dygnet, en är psykiskt sjuk, röker inne och hävdar att han inte kan öppna balkongdörren, en är hipp förortsbo och jobbar säkert med reklam, en gråter sig till sömns, en har abnormt cykelintresse, en har en liten hund som är hennes liv, en har bara en arm, en matar fåglar på balkongen, två bor i soprummet.
Alla har vi varit små. Alla känner vi oss ibland små.
I natt klockan tre minuter över halv ett fyller jag trettio år.
Jag tror inte att jag är riktigt mogen för det.
fredag 6 mars 2009
Oh my heroes
Inte är hon så vardagshjältig tycker jag. Men klart det är synd om kvinnan och alla andra som drabbas av cancer.
I november förra året lade Vimmelmamman in några kommentarer på inlägg, som handlar om sjukdom på min blogg. Vid läsning av hennes blogg tyckte jag givetvis att hennes upplevelser av sjukdomen var hemsk och kände med henne.
Jag förstod inte hur hon hittat hit. Jag förstod inte varför hennes ord var så kalla och borrade in sig så långt in i mig. Så djupt in i alla psykiskt sjuka människors hjärnor, i deras hjärtan, i deras redan så sargade själar.
Jag blev ledsen över att psykisk ohälsa i 2000-talets upplysta Sverige fortfarande inte är rumsren.
Mina vardagshjältar är ni som är veganer, ni som städar Stockholms tunnelbanestationer, ni som inte åker på flygresor eller åker bil och ni som hjälper rörelsehindrade över gator.
Ni som sopsorterar, ni som tar emot övergivna djur, ni som försöker utbilda ouppfostrade ungar i alldeles för stora elevgrupper, ni som arbetar på kvinnojourer, ni som använder lågenergilampor och slänger dem på återvinningscentraler.
Ni som dagligen sliter med tunga lyft av patienter och vårdtagare för svältlön, ni som volontärarbetar i tredje världen, ni som städar Herr Statsminister von Sveinfeldts bostäder (villa, våning, sommarhus), ni som vågar se en annan människa i ögonen och säga hej, även om människan luktar sprit och har dimmig blick.
Ni är mina vardagshjältar! Och jag älskar er!
I november förra året lade Vimmelmamman in några kommentarer på inlägg, som handlar om sjukdom på min blogg. Vid läsning av hennes blogg tyckte jag givetvis att hennes upplevelser av sjukdomen var hemsk och kände med henne.
Jag förstod inte hur hon hittat hit. Jag förstod inte varför hennes ord var så kalla och borrade in sig så långt in i mig. Så djupt in i alla psykiskt sjuka människors hjärnor, i deras hjärtan, i deras redan så sargade själar.
Jag blev ledsen över att psykisk ohälsa i 2000-talets upplysta Sverige fortfarande inte är rumsren.
Mina vardagshjältar är ni som är veganer, ni som städar Stockholms tunnelbanestationer, ni som inte åker på flygresor eller åker bil och ni som hjälper rörelsehindrade över gator.
Ni som sopsorterar, ni som tar emot övergivna djur, ni som försöker utbilda ouppfostrade ungar i alldeles för stora elevgrupper, ni som arbetar på kvinnojourer, ni som använder lågenergilampor och slänger dem på återvinningscentraler.
Ni som dagligen sliter med tunga lyft av patienter och vårdtagare för svältlön, ni som volontärarbetar i tredje världen, ni som städar Herr Statsminister von Sveinfeldts bostäder (villa, våning, sommarhus), ni som vågar se en annan människa i ögonen och säga hej, även om människan luktar sprit och har dimmig blick.
Ni är mina vardagshjältar! Och jag älskar er!
måndag 23 februari 2009
Save me from myself
Jag har haft en hemsk helg.
Det var över tio år sedan sist som jag hade ett så starkt hat till mig själv. Sådan stark ångest.
Jag är så rädd.
Darrar som ett övergivet rådjurskid. Ensam i ett evigt kallt mörker. Skriker utan att få svar.
Jag har helt tappat verklighetsanknytning.
Jag orkar inte bry mig om något annat än att överleva.
Det var över tio år sedan sist som jag hade ett så starkt hat till mig själv. Sådan stark ångest.
Jag är så rädd.
Darrar som ett övergivet rådjurskid. Ensam i ett evigt kallt mörker. Skriker utan att få svar.
Jag har helt tappat verklighetsanknytning.
Jag orkar inte bry mig om något annat än att överleva.
tisdag 17 februari 2009
Remarkable life
Anna Skipper ska enligt domen i Stockholms tingsrätt få tre miljoner svenska kronor i skadestånd av en hälsokedja som använt sig av hennes namn och foto utan tillstånd. TRE MILLE!
Mamman till de två mördade barnen i Arboga, Emma Jangestig, ska enligt domen från Hovrätten få 100 000 kronor i skadestånd för att hon mist sina barn. Alltså 50 000 pix för vardera unge. Åh, så generöst, det spelar ingen roll att skadeståndet är höjt med 25 000! Tyskan kan väl få betala skadestånd och betala av detta med den lön hon får i fängelset.
Hoppas Anna Skipper skänker bort de 3 miljonerna till Djurens rätt, BRIS eller Naturskyddsföreningen! Och att hon slutar med teve, genast!
Mamman till de två mördade barnen i Arboga, Emma Jangestig, ska enligt domen från Hovrätten få 100 000 kronor i skadestånd för att hon mist sina barn. Alltså 50 000 pix för vardera unge. Åh, så generöst, det spelar ingen roll att skadeståndet är höjt med 25 000! Tyskan kan väl få betala skadestånd och betala av detta med den lön hon får i fängelset.
Hoppas Anna Skipper skänker bort de 3 miljonerna till Djurens rätt, BRIS eller Naturskyddsföreningen! Och att hon slutar med teve, genast!
onsdag 17 december 2008
Du är så rädd
Den senaste veckan har tre personer blivit brutalt rånade och nerslagna i min neighbourhood rapporterar lokaltidningen Mitt i Söderort.
I fredags kväll misshandlades en man med sparkar i ansiktet. Rånarna fick tag i en mobiltelefon.
I torsdags eftermiddag attackerades en 60-årig man med slag och sparkar. Rånarna kom över en kamera, läkemedel och en mobil.
Meningslösa rån. Ska man behöva vara rädd så fort man är ute?
I fredags kväll misshandlades en man med sparkar i ansiktet. Rånarna fick tag i en mobiltelefon.
I torsdags eftermiddag attackerades en 60-årig man med slag och sparkar. Rånarna kom över en kamera, läkemedel och en mobil.
Meningslösa rån. Ska man behöva vara rädd så fort man är ute?
onsdag 10 december 2008
Mr Clean
I dag var jag på andra och sista dagen på två-dagarskursen i vårdhygien för sjuksköterskor och barnmorskor på Södersjukhuset.
Förra veckan fick vi bland annat lära oss angående basala rutiner om hygien, om vad de olika handskar vi i vården använder tål och inte tål, om kärlkateter-relaterade infektioner i vården samt om MRSA. Dagens program var mer intressant med information som kändes mer adekvat och konkret. Vi fick goda råd samt undervisning om bland annat VRE (Vancomycinresistenta Enterokocker), ESBL (Extended Spectrum Betalactamase), urin-kateterisering, sjukdomar som smittar via blod (Hepatiter och HIV), anvisningar och rutiner inom provtagningar, Tuberculos samt om virus som orsakar diarréer.
Medan ni mår illa av ordet "VINTERKRÄKSJUKAN" kan ni läsa denna sorgliga prognos angående resistens hos bakterier.
Utbredningen av nydiagnostiserade MRSA-positiva personer stiger varje år. Hittills i år har nästan 1100 personer i Sverige anmälts MRSA-positiva.
ESBL, som så sent som i februari 2007 började anmälas av de svenska laboratorierna, sprids fort. I februari till juli 2007 anmäldes drygt 1100 nya fall, hittills i år har det hittats 2400 nya fall.
VRE sprids fortfarande mest i Stockholms län. Förra året hittades ca 50 nya fall i hela landet, i år ligger siffran på 435 nya fall (hittills).
Jag lovar återkomma med mer info om detta ämne, då jag tror att, resistensutvecklingen för antibiotika kommer fortsätta samt att alla dessa resistenser snart kommer klassas, liksom MRSA, som samhällsfarlig, anmälningspliktig sjukdom.
Visst blir man lite rädd?
Förra veckan fick vi bland annat lära oss angående basala rutiner om hygien, om vad de olika handskar vi i vården använder tål och inte tål, om kärlkateter-relaterade infektioner i vården samt om MRSA. Dagens program var mer intressant med information som kändes mer adekvat och konkret. Vi fick goda råd samt undervisning om bland annat VRE (Vancomycinresistenta Enterokocker), ESBL (Extended Spectrum Betalactamase), urin-kateterisering, sjukdomar som smittar via blod (Hepatiter och HIV), anvisningar och rutiner inom provtagningar, Tuberculos samt om virus som orsakar diarréer.
Medan ni mår illa av ordet "VINTERKRÄKSJUKAN" kan ni läsa denna sorgliga prognos angående resistens hos bakterier.
Utbredningen av nydiagnostiserade MRSA-positiva personer stiger varje år. Hittills i år har nästan 1100 personer i Sverige anmälts MRSA-positiva.
ESBL, som så sent som i februari 2007 började anmälas av de svenska laboratorierna, sprids fort. I februari till juli 2007 anmäldes drygt 1100 nya fall, hittills i år har det hittats 2400 nya fall.
VRE sprids fortfarande mest i Stockholms län. Förra året hittades ca 50 nya fall i hela landet, i år ligger siffran på 435 nya fall (hittills).
Jag lovar återkomma med mer info om detta ämne, då jag tror att, resistensutvecklingen för antibiotika kommer fortsätta samt att alla dessa resistenser snart kommer klassas, liksom MRSA, som samhällsfarlig, anmälningspliktig sjukdom.
Visst blir man lite rädd?
söndag 30 november 2008
Jag vill inte vara rädd
J steker pannkakor och jag är rädd. Helt utflippat skitskraj.
I går på arbetet skulle jag hjälpa en patient med mobilisering och min rygg liksom knäckte till. Ett litet knäck som gjorde att ländryggen inte kunde vinklas upp igen. Någon sekund senare (kändes som en timme) kunde jag räta ut ryggen, men den darrade och jag blev så hemskt rädd.
Och jag är fortfarande rädd. Livrädd.
Efter en natt med vetevärmare och dålig sömn beroende på värk ska jag snart åka till jobbet och försöka arbeta. Ska fylla i en skadeanmälan som första uppdrag.
Julkortstillverkningen ligger på hyllan tills jag kan röra mig normalt. Band, klistermärken, bokmärken, snören, glitterpennor och lim fortsätter att glimra i påsar och pyssel-lådan.
I går på arbetet skulle jag hjälpa en patient med mobilisering och min rygg liksom knäckte till. Ett litet knäck som gjorde att ländryggen inte kunde vinklas upp igen. Någon sekund senare (kändes som en timme) kunde jag räta ut ryggen, men den darrade och jag blev så hemskt rädd.
Och jag är fortfarande rädd. Livrädd.
Efter en natt med vetevärmare och dålig sömn beroende på värk ska jag snart åka till jobbet och försöka arbeta. Ska fylla i en skadeanmälan som första uppdrag.
Julkortstillverkningen ligger på hyllan tills jag kan röra mig normalt. Band, klistermärken, bokmärken, snören, glitterpennor och lim fortsätter att glimra i påsar och pyssel-lådan.
onsdag 15 oktober 2008
Jul, jul, strålande jul
På kören i går sjöngs det julsånger för full hals. Många med mig var överens om att Jul, jul, strålande jul hör till en av våra julsångsfavoriter. Hela kören blundade och sjöng. Vi skulle tänka på vad vi verkligen sjöng om, på Edvard Evers vackra text.
Jul, jul, strålande jul, glans över vita skogar,
himmelens kronor med gnistrande ljus.
glimmande bågar i alla Guds hus,
psalm, som är sjungen från tid till tid,
eviga längtan till ljus och frid!
Jul, jul, strålande jul: glans över vita skogar!
Kom, kom, signade jul! Sänk dina vita vingar
över stridernas blod och larm,
över all suckan ur människobarm,
över de släkten som gå till ro,
över de ungas dagande bo!
Kom, kom, signade jul, sänk dina vita vingar!
Jag började med att tänka på snötyngd granskog i gnistrande månljus. Sedan kom bilder av utmärglade frusna hemlösa på Stadsmissionen i Linköping. Nya bilder på överkonsumtion av julklappar och julklappspapper i miljöfarliga färger. Jag tänkte på mördande köttig julmat och människor utan samvete.
Och jag började nästan gråta.
Jul, jul, strålande jul, glans över vita skogar,
himmelens kronor med gnistrande ljus.
glimmande bågar i alla Guds hus,
psalm, som är sjungen från tid till tid,
eviga längtan till ljus och frid!
Jul, jul, strålande jul: glans över vita skogar!
Kom, kom, signade jul! Sänk dina vita vingar
över stridernas blod och larm,
över all suckan ur människobarm,
över de släkten som gå till ro,
över de ungas dagande bo!
Kom, kom, signade jul, sänk dina vita vingar!
Jag började med att tänka på snötyngd granskog i gnistrande månljus. Sedan kom bilder av utmärglade frusna hemlösa på Stadsmissionen i Linköping. Nya bilder på överkonsumtion av julklappar och julklappspapper i miljöfarliga färger. Jag tänkte på mördande köttig julmat och människor utan samvete.
Och jag började nästan gråta.
tisdag 14 oktober 2008
torsdag 9 oktober 2008
Murder on my mind
070420, skrivet på en tåg-biljett. Funnen i en roman.
"Osmakligt fisande kladdig unge
med vårtor på fingrarna och pistol i handen.
Morsan bryr sig inte om honom.
Nästa skolmassaker-mördare?"
"Osmakligt fisande kladdig unge
med vårtor på fingrarna och pistol i handen.
Morsan bryr sig inte om honom.
Nästa skolmassaker-mördare?"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
