Normalitet

Jag önskar så mycket att jag vore en normal, lagom svensk kvinna och att jag var nöjd med det.

Jag önskar att jag inte skulle tänka på alla miljontals kvinnor som bor med barn och hus och man. Att de har hand om huvuddelen av hushållssysslorna och mannen har hand om trädgården och bilen och som inte verkar bry sig om att det är ojämlikt. Och att många kvinnor kanske gillar att arbeta i trädgården och med grovarbetet på husets utsida, men eftersom det är manssysslor gör allt oavlönat arbete inomhus som rörde barnen och hushållet - förutom ekonomin såklart. Att jag inte skulle tänka på alla kvonnor utan sexuella begär, förutom när mannen vill ligga. Kvinnorna har aldrig fått orgasm medsin man, men är glad att han älskar henne och att han har det skönt. Jag önskar verkligen att jag inte brydde mig om detta.

Jag önskar att jag inte påverkades så fruktansvärt negativt av mörker och kyla. Att jag bara klädde på mig och kunde le och glädjas åt att jag var lyckad och levde ett lyckligt liv i ett högerstyrt land där det enda som räknas är kapital lycka.

Jag önskar att jag klarade av att äta kött och på så vis bli slippa bli ständigt påhoppad, utfrågad, förhörd om varför jag bara äter vegetariskt. Jag önskar att jag genom att äta blandkost klarade av att strunta i att hundratusentals djur i köttfabriker lider varje sekund, varje minut, varje timme, varje dygn för att västvärldens människor är för lata för att gå över till vegetarisk kost. Jag önskar att jag inte förstod att fiskarna i haven håller på att försvinna. Att det bara finns sej, sill och makrill kvar av de tolv fiskarter som det fanns hållbara bestånd av i svenska vatten för bara 50 år sedan.

Jag önskar att jag inte var kroniskt sjuk och därför slapp leva med ständig ångest och samvetskval för att jag ätit för mycket, ätit för lite, tagit för mycket insulin, tagit för lite insulin, motionerat för mycket, motionerat för lite samt stressat för mycket och därför bli få hjärt-och -kärlsjukdomar eller att bli blind och njursjuk samt nervpåverkan innan jag fyller 40. Dessutom behöva bli omyndigförklarad av Transportstyrelsen vart tredje år.

Jag önskar att jag kunde vara nöjd med att ha ett jobb och vara kvar på jobbet i många år.
Jag önskar att jag kunde ha normala kvinnliga intressen som exempelvis laga mat, diska, föda barn, ta hand om barn, stryka, tvätta och planera semestrar. Jag önskar att jag skulle passa in bland människor i mentalt arktiskt kalla Stockholm och tycka om att diskutera lägenhetsvisningar i hippa områden innanför tullarna samt barnvagnsmodeller och graviditetsåkommor. Att jag tittade på reklamteve och gick på reklamens budskap om lycka av att shoppa sig en dyr livsstil.

Jag önskar också att jag klarade av att resa utomlands med flyg. Att mitt samvete inte skulle sprängas sönder och samman när jag ens tänker på en flygresa.

Jag önskar att jag var mer normal. Mer lagom. Mer svensk. Mer tråkigt medel.
Jag önskar att jag var mindre konstig. Mindre utstickande. Mindre Mart helt enkelt.

Jag önskar att jag inte var så jävla rädd för att leva. Att jag inte var så förbannat rädd för att varje dag tappa min fasad och bara falla ner i en bottenlös gråt.