Jag har haft en hemsk helg.
Det var över tio år sedan sist som jag hade ett så starkt hat till mig själv. Sådan stark ångest.
Jag är så rädd.
Darrar som ett övergivet rådjurskid. Ensam i ett evigt kallt mörker. Skriker utan att få svar.
Jag har helt tappat verklighetsanknytning.
Jag orkar inte bry mig om något annat än att överleva.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Lilla fina du. Skrik mer. Vifta och slå. Gör en dans likt Knyttet.
Och tyck om dig själv. Det är du värd. Jag tycker om dig :D
Det är kanske för att du över huvud taget inte är affektregulerad och beter dig som en sjuåring med hopplöst höga förväntningar till din omgivning.
Och sluta upp med ditt känslomässiga förtryck av din allra närmaste. Du måste lära dig att acceptera att han också vill kunna ha ett liv utan att konstant behöva dansa efter din pipa.
Så jag menar precis tvärt om vad Ika skriver. Sluta upp att skrika, vifta och slå. Du lär dig aldrig tycka om dig själv om du konstant attackerar din omgivning.
Om du aldrig blir tillsagt ordentligt behöver du inte förändra dig, och det är just det du måste. De som tjänar minst på daltande och kravlöshet från omgivningen är de som mår psykiskt dåligt.
Skicka en kommentar