Oh my heroes

Inte är hon så vardagshjältig tycker jag. Men klart det är synd om kvinnan och alla andra som drabbas av cancer.

I november förra året lade Vimmelmamman in några kommentarer på inlägg, som handlar om sjukdom på min blogg. Vid läsning av hennes blogg tyckte jag givetvis att hennes upplevelser av sjukdomen var hemsk och kände med henne.

Jag förstod inte hur hon hittat hit. Jag förstod inte varför hennes ord var så kalla och borrade in sig så långt in i mig. Så djupt in i alla psykiskt sjuka människors hjärnor, i deras hjärtan, i deras redan så sargade själar.
Jag blev ledsen över att psykisk ohälsa i 2000-talets upplysta Sverige fortfarande inte är rumsren.

Mina vardagshjältar är ni som är veganer, ni som städar Stockholms tunnelbanestationer, ni som inte åker på flygresor eller åker bil och ni som hjälper rörelsehindrade över gator.
Ni som sopsorterar, ni som tar emot övergivna djur, ni som försöker utbilda ouppfostrade ungar i alldeles för stora elevgrupper, ni som arbetar på kvinnojourer, ni som använder lågenergilampor och slänger dem på återvinningscentraler.
Ni som dagligen sliter med tunga lyft av patienter och vårdtagare för svältlön, ni som volontärarbetar i tredje världen, ni som städar Herr Statsminister von Sveinfeldts bostäder (villa, våning, sommarhus), ni som vågar se en annan människa i ögonen och säga hej, även om människan luktar sprit och har dimmig blick.
Ni är mina vardagshjältar! Och jag älskar er!