Aktuell studierapport

På måndag startar jag mitt studieuppehåll.

I morse hade jag tenta i akut patofysiologi och farmakologi. I eftermiddag har jag seminarium i omvårdnad. När den här dagen är avklarad behöver jag inte våndas på KI mer för denna gång. (Förutom eventuell omtenta då då!) Jag är missnöjd med utbildningen. Men framför allt är jag vansinnigt missnöjd med mig själv och min insats. Det är inte roligt alls med studierna, det känns meningslöst. Vill jag verkligen fortsätta att arbeta i vårdapparaten? Är det med människor jag vill jobba?

Anledningen till att jag gör uppehåll är inte bara att det känns fel, mest beror det på att jag just nu inte orkar. Jag orkar inte interagera och pressa mig själv. Jag pallar inte denna ångest.
Utan att jag ens frågade eller sa något gav min terapeut mig rådet att jag just nu bara behöver göra det nödvändigaste för att överleva; att äta, att sova, att ta insulin och kontrollera blodsocker, att träna/promenera, att träffa människor jag tycker om, att vila, att klappa katten, att sjunga i kören..

Jag är uppvuxen med att man ska härda ut och inte be om hjälp. Att man ska klara sig själv och inte klaga. Att ge upp är att misslyckas. Det viktigaste är alltid att göra sitt bästa. Att stå ut.

Fruktansvärt misslyckad är hur jag känner mig just nu. Inte gjord för den här världen. Jag är besviken på mig själv att jag inte orkar.