Jul, jul, strålande jul

På kören i går sjöngs det julsånger för full hals. Många med mig var överens om att Jul, jul, strålande jul hör till en av våra julsångsfavoriter. Hela kören blundade och sjöng. Vi skulle tänka på vad vi verkligen sjöng om, på Edvard Evers vackra text.

Jul, jul, strålande jul, glans över vita skogar,
himmelens kronor med gnistrande ljus.
glimmande bågar i alla Guds hus,
psalm, som är sjungen från tid till tid,
eviga längtan till ljus och frid!
Jul, jul, strålande jul: glans över vita skogar!

Kom, kom, signade jul! Sänk dina vita vingar
över stridernas blod och larm,
över all suckan ur människobarm,
över de släkten som gå till ro,
över de ungas dagande bo!
Kom, kom, signade jul, sänk dina vita vingar!

Jag började med att tänka på snötyngd granskog i gnistrande månljus. Sedan kom bilder av utmärglade frusna hemlösa på Stadsmissionen i Linköping. Nya bilder på överkonsumtion av julklappar och julklappspapper i miljöfarliga färger. Jag tänkte på mördande köttig julmat och människor utan samvete.
Och jag började nästan gråta.