Natt efter natt

Det är natt.

Det susar i ventilationen
och drar lite kallt från fönstret jag har snett till höger framför mig.

Årstaviken ligger isande och snötäckt. Mitt i, en öppen ona, som ett långt rop på hjälp.
Med regelbundna mellanrum lyser lamporna runt gångvägarna på Årstasidan.
De söker närhet,
försöker fånga varandras uppmärksamhet,
som om de saknar någon.

Någon snarkar till. Någonstans hörs en radios nattskval.

Plötsligt störs friden av ett kallt hårt ljud. Uppmärksamheten riktas mot en röd siffra i takets larmsystem.
Jag reser mig för att hjälpa.
Jag ger av min omvårdnad. Av mina kunskaper. Av landstingets resurser.

Tillbaka i tystnaden. Någon hostar.

Det är ännu en natt på Södersjukhusets ortopedavdelning 24.