Hypoglykemi

I natt vaknade jag av hypoglykemi (lågt blodsocker) klockan 02.

Sänglampan var fortfarande tänd och jag mindes att jag redan när jag lagt mig vid midnatt hade känt tendens till lågt blodsocker. Att jag legat i sängen och funderat på vad jag skulle stoppa i mig som inte äcklade mig för mycket ihop med tandkrämssmaken och hur jag skulle göra för att få ner det utan att det skulle nudda tänderna och munhålan.
För jag orkade inte borsta tänderna igen.

Jag vet att jag tänkte sondmat.

Klockan var 02 och blodsockret 2,5 mmol/l. Jag satt i köket med den röda bumlingen tänd, i min matchande plyschpyjamas. Ihopkrupen. Som att jag skyddade mig från kylan.
Åt glass. Med mycket kolasås.
Och så läste jag Fokus.

I ljuset från lampan med bara mörker utanför lampans sken satt jag i min ensamhet.
Medan blodsockret stabiliserade sig kom jag på en massa smarta meningar att blogga om. I morse var allt borta. Alla tankar. Alla funderingar. Alla bevis på hjärnkapacitet. Puts väck!

Jag vet att jag läste en himla träffande artikel skriven av Kisa-sonen och fabulösa journalisten Torbjörn Nilsson, som handlade om att svenskar inte vill hjälpa partierna att bli större eftersom vi - svart på vitt - inte litar på politikerna. Jag vet att min konklusion var smått fantastisk. Nu är den borta.

Dock tror jag att det till nästa års val är bäst att rösta fram Miljöpartiet i kommunvalet i Stockholm. Så det kan bli stopp för den där jävla Förbifarten. Den mångfiliga motorled, där ingen vet var finansieringen ska komma från, som ska byggas genom frisk natur under minst tio år och som kostar mer än att bygga en helt ny tunnelbanelinje. Tänk vad många cykelbanor, trädplanteringar, parker, spårvagnsspår, busslinjer och tunnelbanetåg man skulle kunna anlägga för mindre pengar.