J steker pannkakor och jag är rädd. Helt utflippat skitskraj.
I går på arbetet skulle jag hjälpa en patient med mobilisering och min rygg liksom knäckte till. Ett litet knäck som gjorde att ländryggen inte kunde vinklas upp igen. Någon sekund senare (kändes som en timme) kunde jag räta ut ryggen, men den darrade och jag blev så hemskt rädd.
Och jag är fortfarande rädd. Livrädd.
Efter en natt med vetevärmare och dålig sömn beroende på värk ska jag snart åka till jobbet och försöka arbeta. Ska fylla i en skadeanmälan som första uppdrag.
Julkortstillverkningen ligger på hyllan tills jag kan röra mig normalt. Band, klistermärken, bokmärken, snören, glitterpennor och lim fortsätter att glimra i påsar och pyssel-lådan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
SNÄLLA läs denna blogg:
http://vimmelmamman.blogg.se
Så kanske du slutar upp och känna efter om du är sjuk.
har man inte cancer är man inte sjuk och är oförmögen att uttala sig om sjukdom.
är man inte mamma kan man ingenting om barn.
ryggen är BÄTTRE. Men inte bra.
Jag kan böja mig framåt ganska bra nu. Och i eftermiddags klarade jag att diska och laga mat.
Martina!Hur kan du sjunka så lågt i dina uttalande?
Om dina bloggläsare inte fattat det förut så gör du det uppenbart över vilken fullblodsegoist du är.
Skäms!
jag finner inga ord..... vidrigt och osmakligt. Ja, lägg ner din blogg och håll dina egoistiska tankar för dig själv.
Skicka en kommentar