att ta livet för givet

Ofta har jag det som i folkmun egentligen felaktigt brukar kallas ångest. Alltså inte riktig ångest, utan känner mig illa till mods.

Jag ser mig själv som 35-åring. Ensam, deprimerad, med amputerade underben, sittandes i rullstol, blind och går på dialys 3 gånger i veckan. Ensamheten har inte så mycket med Diabetes Mellitus att göra, men det andra är komplikationer som diabeteiker kan drabbas av vid misskötande av sjukdomen. (Jag tränar för lite, stressar för mycket, tar för lite blodsockerkontroller, äter visserligen 3 mål om dagen och mellanmål, men dricker säkert för mycket alkohol...).

En man, 36 år, som precis skulle få sitt första barn dog i går natt. I sängen bredvid sin gravida sambo. Han slutade bara andas. Sambon hade vaknat av att han snarkade konstigt och sedan blev han blå i ansiktet och somnade in förevigt.

Och så den sanna historien om den kvinnliga mycket vältränade polisen i 30-årsåldern; En natt slutar hennes hjärta att slå. Hennes make (också polis) vaknade och började framgångsrikt utföra hjärt-och-lung-räddning på henne. Ambulansen kom och kvinnan överlevde, dock upptäcktes ett allvarligt hjärtfel på kardiologiska avdelningen på sjukhuset. Med detta hjärtfel överlever inte många och en hjärtoperation skulle göras. Hur operationen gick, hur hon mår idag eller om överhuvudtaget lever vet jag inte.

Vad vill jag säga med detta? Att de som ter sig sjukast inte är sjukast. Och att de som idag är sjuka inte behöver dö och/eller lida mer än de som är friska. Sjukdomar och olyckor kan komma plötsligt. Livet är otroligt skört.

Alla levande varelser som har ett nervsystem, kan känna. Alla levande kan dö. Och döden är inte alltid vacker eller befriande.