Anna

I natt läste jag ut "Allt för min syster" av Jodi Picoult och jag blev så in i helvete förbannad.


"Allt för min syster" handlar om en familj i allmänhet och två systrar i synnerhet; Kate och Anna. När Kate är två år drabbas hon av en svår leukemiform: akut promyelocytleukemi; APL; och föräldrarna brandmannen Brian och hemmafrun (utbildad jurist) Sara kommer överens om att skapa en syster till Kate eftersom storebror Jesse inte passar som donator av blod och benmärg som Kate så väl behöver för att bli frisk. Ett embryo väljs ut och Anna föds. Fyra timmar gammal tas friskt blod från Annas navelsträng och ges till Kate. Kate får flera återfall av leukemin och Anna tvingas donera både blod och benmärg som liten flicka.
När Anna är tretton år vill hennes föräldrar att hon ska donera sin ena njure till Kate, annars dör Kate. Anna beslutar sig för att stämma sina föräldrar för att få rätt att bestämma över sin egen kropp, hon kontaktar advokaten Alexander Campbell som tar sig an fallet.

Storyn innefattar advokatens tjänstehund Judge, stjärnhimmel, broderns pyromani, systerkärlek, ett epilepsianfall på fel ställe, mycket sjukvård och sjukvårdstermer, en gammal kärlekshistoria mellan advokaten och Annas gode man Julia (som förövrigt känns ganska meningslös för romanen), bränder, förhandlingar i rätten, två föräldrars kamp för att göra "det rätta" samt en bilolycka som omfattar död i hällregn.

Hela romanen var på något sätt ganska tafflig och platt över lag, även om författaren hade gjort relativt bra research. Picoults huvudkaraktär Anna känns verklig, men de övriga karaktärerna är platta och jag känner inga sympatier för deras liv och leverne, tyvärr. "Allt för min syster" är uppbyggd så att olika kapitel liksom är skrivna av de olika huvudpersonerna. Jag hade även velat läsa Kates tankar och syn på historien.


"Allt för min syster" är dock läsvärd. Slutet känns således som en räddning för enbart Picoult som därmed slipper ta ställning i den svåra etiska fråga denna roman faktiskt ställer. När jag surfar runt på bloggar verkar folk gilla denhär romanen.

Jag läser detta på sidan 62 (utifrån Sara): "Jag har redan förstått att det är sköterskorna som ger oss alla viktiga besked. Till skillnad från läkarna som skruvar på sig som om de var kissnödiga, så besvarar sköterskorna tålmodigt våra frågor som om det var första gången de hörde dem och inte den tusende."