Bad dream

Jag har drömt så konstigt och ångestladdat de senaste nätterna.

I natt sprang jag.
En spring-tävling med ideliga prövningar. Alla som tävlade var olika serie -eller-sagofigurer. Jag var Blå pojken (som jag inte känner till) och hade inga superkrafter. Jag trotsade isflak, trång ingång med klaustrofobi, smal uppåtgående och svängande remsa att jogga på och snöfyllda gångar i riktig arktisk kyla. Jag bar blåa shorts och blått linne och jag var smal och snygg. Jag kom i mål på 2 timmar och 52 minuter. Före vältränade joggingjunkers som Per, Ola och AnnaKarin.

I går natt jobbade jag i drömmen.
Jag gick barfota på smutsiga sjukhusgolv och skar mig på krossade Duralexglas. Fotsulorna blödde. Jag kröp och krälade mig fram så handflatorna och knäna blödde rikligt. Överallt på min kropp satt små genomskinliga glasbitar. Patienterna var elaka och struntade i att blodet rann från hela min kropp. Jag grät. Jag var ful och äcklig.

Natten innan sprang jag.
Jag var jagad. Det var mörkt. Jag frös. Jag var vilse, visste inte var jag var eller hur jag skulle hitta fram. Runt omkring mig såg jag kala döda träd och buskar vars grenar blåste och skrapade hårt mot min kropp. Jag var snabb men fann ingen plats att gömma mig. Jag var utelämnad till de som jagade mig. Deras ögon blixtrade av hat och avsky.

Jag vågar nästan inte somna ikväll. Jag är faktiskt skiträdd.