The heart is old

Fredag kväll.

Tända ljus. Rökelsens rök slingrar sig likt ett mindre kolkraftverk i den ljumma ljusa försommarkvällen.

Tillbaka i jobbtristessen. Tillbaka i staden där människor inte pratar med varandra. Där inte ens tanter ler åt mig på ICA. I staden där människornas blickar utstrålar kyla.

Känner mig gammal. Ville inte följa med J ut och sitta på uteservering. Orkar inte umgås. Måste vara ensam och gräva ner mig i mina egna tankar. Borde gå ut och skaffa mig lite perspektiv. Borde gå ut och utföra en mindre antropologisk studie och undersöka hur Stockholms 25-30-åriga hipsters raggar på varandra i den ljuva försommarnatten.

Men jag ska arbeta enkelpass i morgon kväll och dubbelpass på söndag. Och det krävs tålamod på avdelningen just nu eftersom vården handlar om förvaring. Förvaring av äldre som väntar på korttidsboende/nya hemtjänstinsatser/att dö. Sorgligt.

Och Vårdförbundets nya tre-åriga avtal är löjligt. Och DN´s kvällstidningshistorier om hur synd det är om patienter som får vänta på sina operationer är löjligare. Om det i Sverige varit lagligt med aktiv dödshjälp samt om det funnits fler äldreboenden med rätt utbildad personal och högre bemanning hade de som varit äldre mått bättre och inte tagit upp vårdplatser på sjukhusen. DÅ hade planerade operationer blivit av och vårdgarantin skulle uppfyllas.

Jag tror jag ger upp det här yrket. Jag blir gammal av att vara sjuksköterska. Min kropp åldras och min själ bränner ut sig. Känner mig alltid otillräcklig på arbetet. VILL göra mer, VILL göra allt bättre. Hinner inte.