Seventeen

Sjuttonde maj.

Norges nationaldag. En glädjesdag i Norge.

För 14 år sedan fick jag min livsdom. Min diabetesdiagnos.

Och jag kan fortfarande inte tycka att det är okej. Jag kan fortfarande inte acceptera att jag har en kronisk sjukdom. Jag försöker och försöker och försöker intala mig själv att vi alla har olika förutsättningar att leva efter och att diagnosen kunde bli mitt livs andra chans. Men jag får bara dåligt samvete eftersom jag vet att så många individer med nervsystem far illa just i denna sekund som jag skriver detta. Och det känns bara depressivt, ilsket och egoistiskt.

Hur jag än vänder på tankarna, på funderingarna, på faktan är inte diabetes en speciellt trevlig sjukdom. Den kan leda till många plågsamma följdsjukdomar som blindhet, minskad njurfunktion, högt blodtryck, vissa cancerformer, hjärtsjukdomar, ökad tarmproblematik, ökad risk för infektioner, minskad cirkulation, åderförfettning och nervsmärta.
Ja, alltså, den KAN göra det. Vissa diabetiker kan missköta sig grovt och ändå aldrig bli blinda, vissa diabetiker sköter sig så helhjärtat att privatlivet blir lidande, men drabbas ändå av stroke och hjärtinfarkt i unga år.

Stresshormoner höjer blodsockret och kan skada blodkärl. I Sverige har ca 350 000 människor diabetes, 90 procent av dessa lider av diabetes typ 2, den som förr kallades "åldersdiabetes", men som kryper neråt i åldrarna på grund av fel kost (för mycket kött, annat animaliskt fett, för lite frukt och grönsaker) samt för lite motion. Jag har diabetes typ 1, (ofta kallad barndiabetes) där betacellerna i bukspottskörteln har slutat producera hormonet insulin. Läs här. Nu för tiden drabbas oftare personer med typ-2-diabetes av komplikationer än typ-1-orna.

Pengar till forskning behövs. Stöd barndiabetesfonden. Så fler barn kan få ett bättre liv. Hemsidan finns här. Och plusgirokontot: 900059-7. Varje gåva räknas.