På arbetspassets start möttes jag av en anhörig med en fjällräv runt halsen.
Huvudet på det som en gång varit en vild och vacker fjällräv var inte ens bortplockat och där ögonen en gång suttit gapade svarta hål.
Jag minns inte vad hon sa, eftersom jag bara kunde koncentrera mig på att inte nämna fjällrävens utrotningshot samt att vilda djur inte hör hemma som kadaver varken runt någon bruttas hals eller på människors tallrikar.
Det gör nog ingenting att jag inte klarade att lyssna på människan, det som kom ur hennes mun var nog inget att vettigt i alla fall.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar