måndag 20 augusti 2007

Sun goes down

Konserten med Marit Bergman på Mölleplatsen i lördags kväll var fantastisk.


Marit är verkligen en fantastisk person. Underbar utstrålning. Superba texter. Levande melodier. Kanonbra kompband. Lekande mellansnack. Att hon dessutom ser ut att vara hel, att hon är närvarande på scenen gör henne till en av de främsta artisterna jag sett. Upplevt. Hört.

ALLA hitsen drogs av. Jag hoppade högst. Jag skrattade högst. Jag grät mest. Jag var lyckligast. Och efter konserten var jag alldeles varm inuti. Alldeles nöjd. var hoppfull, tänkte att det ordnar sig. Att världen inte är så ond ändå.

Det enda jag saknade på konserten (men som visserligen gör ALLT bättre) var Mimmi!

Och tyvärr gick solen upp igen och hoppet hade försvunnit.

1 kommentar:

Anonym sa...

Men jag var med dig hela tiden!!
Dels i mobilen (tusen tack igen för att du ringde), dels i min frånvarande lullighet i mstad och i mina skrik när jag hörde er applådera i mitt öra (undrande ögon från familjen, de hade aldrig sett nån njuta en konsert genom mobilnätet förut ;))!

Nu längtar jag ännu mer tills jag bor i en vettigare stad närmare dig, närmare möllan, närmare havet.

tusen pussar