Idag på utbildningen för nyanställda sjuksköterskor inom GastroCentrum Omvårdnad skrev jag en lång harang om hur tråkigt det var att sitta där i princip utan kontakt med någon. Pappret slängdes, men funderingarna finns kvar.
Jag kände mig verkligen ensam. Fruktansvärt ensam.
Jag har rest ensam. Jag har kommit till städer och utbildningar där jag inte känner någon. Jag har alltid kunnat passa in. I alla fall i någon sub-grupp. I denhär gruppen är jag verkligen alien. jag har absolut ingenting att säga dessa syrror och jag lovar att de inte är intresserade av att säga något till mig heller. Det var då det slog mig:
Att Stockholmstjejer i 25 årsåldern inom vårdyrket generellt sett är svårt att få kontakt med.
Jag tycker att jag passar hyffsat in på min nuvarande avdelning, det var likadant på hand i Malmö och under alla mina kliniska utbildningar. Jag tycker att jag fann mig väl tillrätta när jag var au pair i London och på teaterutbildningen på Marieborg, under mina ensamresor och bland mina kursare på sjuksköterskeprogrammet. (Där finns och fanns i och för sig inga 25-åriga välmejkade sjuksköterskor med högklackade skor och uringade toppar).
Att inte ha NÅGOT att säga till flera personer i en grupp har ALDRIG hänt mig förut. På en 18-årsfest (ca 1997) var det bordsplacering och jag hamnade bredvid en skitsnygg kille, som jag spanat en del på. Dock var det helt omöjligt att snacka med honom.
Hur tror ni kvällen slutade? Jag la in en stöt på Joel istället. Honom kunde jag prata med.
1 kommentar:
Jag vet vad du menar, det där händer mig ibland också. Men du får ju se det som att det är deras förlust! Jag har inte riktigt förstått att tiden går trots att jag har saker att göra och inte insett att du åker snart jag skulle ju skicka något till dig som tack för att jag fick bo hos dig. men nu har du något att se fram emot när du kommer hem istället!
Skicka en kommentar