För några dagar sedan läste jag en insändare om att det i Stockholmstrafiken gick att underhålla sig i sällskap med tavlan som visar när nästa buss/tåg/tvärbana går. En minut kan nämligen bli 3 minuter, 3 minuter kan bli 8 minuter, 8 minuter kan förvandlas till inga minutrar alls på nolltid. Insändarskribenten tyckte därför att det inte alls var trist att pendla.
Jag brukar istället låtsas se människor jag känner igen. Näe, inte den galne mannen som åker tvärbanan varje dag kl 6.10 eller Liljeholmsalkisarna, inte heller låtsas jag se nuvarande eller före detta patienter. Imorse såg jag en man som på långt håll kunde varit Christian Falck och en kille som liknade Fredrik Zeijlon lite grann. Väl på pendeln hade jag ingen fantasi längre utan läste fogligt "Konsten att vara snäll" av Stefan Einhorn tills en underbart söt tax fångade mitt intresse. Vid Flemingsberg gick jag av.
Dagens kökstjänst gick över förväntan. Vid arbetsdagens slut kändes det nästan som jag gjort större nytta än det tragglande arbete med patienterna jag utfört de föregående fyra dagarna denhär veckan. Men väl hemma känns det mest skönt att vara ledig i tre dagar! Trots att jag har ont i magen och att hjärtat hoppar över slag då och då...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar