Eftersom avdelningen jag arbetar på inte har någon köksa (den förra slutade 30/4) måste alla i personalen (näe, inte cheferna, assistenten eller doktorerna såklart!) turas om att ha hand om det tills någon blir anställd. Imorgon är det min "otur". Jag kan inte direkt säga att jag ser fram mot morgondagen.. fast kanske kan det vara skönt att lämna över skärpet med subcutana opioidinjektioner till någon annan syrra. Kanske kan mina oregelbundna hjärtslag och mina återkommande nervryckningar (som kom tillbaka i samband med medicin-stressen) sluta och jag kan känna att jag gjort ett bra arbete för en gångs skull.
Fast bara kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar