musikminne

Augusti 1995. Solen steker i Linköping city. Har precis börjat ettan på Folkungaskolan. Känner mig viktig, snygg och glad.

Karin är lyrisk och tar mig leende till en av dåvarande tiotalet skivbutiker i Linköpings city. Vi ställer oss och lyssnar på debutskivan av ett nytt band från Eskilstuna.
"Sista låten på skivan har den vackraste texten av alla", säger Karin, "jag trodde inte en kille kunde skriva så fint och poetiskt".

Karin bor sedan ett par år i London (hennes pappa försöker och har i flera år försökt få henne att flytta till Linköping, förjäves). Vi träffas numera inte på lektioner, gymnasiefester eller på Kanarieöarna-resan i november 1995. Det är trist att inte ses mer än som bäst ett par gånger per år. Karin är skitrolig och får alla i sin omgivning att bli på bra humör, hon är en fantastisk lyssnare och en hejare på att få saker att hända. Jag längtar efter att höra ditt skratt Karin!

Och skivan då? Jag syftar såklart på Kents självbetitlade album och låten "Frank". Både skivan och låten håller än. 11,5 år senare. I en helt ny stad. Med en helt ny karriär.