hemma...suck...

Sitter hemma. Lyssnar på datorns brus och Juni Järvi.

Hade trott att våren skulle varit här nu. Hade hört från flera säkra källor att det i städerna åts glass och dracks bubbelvin i parker och på bänkar. Det regnar, snöblandat. + 2 grader är inte vår. +2 är vinter.

Imorse ville jag inte stiga upp ur sängen. Visste att jag skulle frysa. Hade ångest. Som sitter kvar. Som påmålad och fånig. Jag vill vara kvar i drömmen. Jag kan ha turistmage bara jag får vara kvar i humiditeten. Hettan. Mitt i kärleken. I hängmattan.

Timmarna innan bussen till flygplatsen gick satt jag på trottoarkanten på Khao San Road. Pratade med människorna. Åt ananas och Pad Thai. Drack öl. Luktade, tittade, lyssnade, kände och smakade, liksom insöp stämningen. I bussen grät jag till tonerna av Kent (Mannen i den vita hatten (16 år senare)), ville inte hem. Och väl hemma förstår jag varför. Varför kan inte jag "nöja" mig med ett vanligt arbetarliv som de flesta andra? Varför måste jag komplicera till det?

Visst det var underbart att träffa älsklingsJohan. Fantastiskt gott att äta lasagne med grönmögelost (trots att Johan glömt köpa vin!). Skönt att sova i en mjuk säng. Härligt att klappa Stella till spinnande.

Men jag längtar i allafall tillbaka, jag kan inte undgå att undra hur Yao på Sunside bungalows på Koh Pha-Ngan har det. Hur dansk-amerikanska Kevin ska lyckas exfoliera sig utan min hjälp. Vem killarna med de rosa-blommiga surfshortsen vid poolen på Rambuttri Village Inn nära Khao San Road ska försöka imponera på när inte jag är där. Vem som ger de först så gulliga kanadensarna Matt och Chris dåligt samvete efter att de betett sig som svin. Hur Christopher klarar sig vid Happy Hour:n (kl 5-7 pm) utan Mickes, Jossis och mitt sällskap. Vem som äter upp tofun som Sao på Contact bungalows på Koh Phayam köpte till mig. Hur gick det med Blue´s och Tex´nykterhet efter barens stängning. Vem den sura på Seashore är extra sur mot när inte jag finns där. Och jag undrar hur Micke, Jossi, mama, Noi och Boom har det i Korat.
Livet fortsätter. Jag sitter här, med kroppen full av upplevelser och glädje. Men hur kommer det sig att bröstet är fullt av ångest?