Det är halt ute. Trodde inte jag skulle komma hem. Bussresan hem från jobbet som vanligtvis tar tjugo minuter tog i eftermiddags en timme. Stormiga vindar ihop med snöfall samt blöt mark gjorde vägarna nästan okörbara. Jag var livrädd (med stil) i bussen, såg mitt patetiska liv passera revy.
Hämtade min nya mobil på mitt lokala postombud i dag. En silvervit Sony Ericson J230i. Ganska ful. Men den var billig. Och med telefonen hörde en handsfree-enhet. DET är fult och känns fruktansvärt ute. Men jag kan lyssna på radio genom den.
När jag väl tagit mig in i lägenheten, blöt och iskall, bytt kläder och fått i mig kanel-roiboos tittade jag ut genom fönstret. Där sitter ambulanser, akutbilar och polisbilar fast i trafiken på Södertäljevägen. Blåljuset blinkar och sirenerna ljuder. Trafiken har frusit fast, de annars så stressade stockholmarna har stängt av bilarnas motorer och hjälper varandra att ta sig upp för viadukter och krön.
Det finns kärlek och altruism. Det finns kyla och snö.
(Om ni undrar över nätet på fotot; Anticimex har satt upp det pga att fåglar försöker bygga bo på balkongen annars. Det ser värre ut på bilden än i verkligheten.)
PS.1. Dagens sjukdom du inte vill att dina syskon ska drabbas av: MS
PS2. Har ni noterat att jag skaffat mig några vänner på min myspace-sida?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar