Don´t call the Police

I onsdags kväll när jag cyklade till Södetsjukhuset för en natts arbete, tänkte jag inte på att Stockholm Pride pågår i svenska huvudstaden. Cyklade min vanliga väg genom Tantolunden och stötte på en himla massa glada och stolta människor.

Torsdag morgon ca 07:20 kommer jag ut på baksidan av Södersjukhuset. Det luktade värme och fukt. Det luktade varma växter och avgaser. Det luktade Bangkok.
Äter sojayogurt med müsli på balkongen. Somnar fort och vaknar lite innan 14. Tillbringar resten av eftermiddagen i Svandammsparken halvsovande.

I går kväll tänkte jag till innan cykelturen till ett nytt natt-arbetspass. Cyklade fortfarande i Tanto, men längs med Årstaviken istället. Det var fullt med folk, de såg inte varken glada eller stolta ut, berodde det på att de inte var homo/bi/queer/transperson? En polispiket körde sakta mitt på promenadstråket/cykelbanan längs med vattnet. Jag hamnar bakom denna och cyklar således också mycket sakta. Efter ett par meter möter polispiketen sex patrullerande snutar av manligt kön i 30-årsåldern, alla bärande på varsin osynlig (tjock-)teve. Piketen stannar och patrullpoliserna går fram, tittar på mig och börjar snacka med polisen i framsätet bredvid föraren. Jag tvingas stanna och hoppa av cykeln, leda den och gå bredvid cykelbanan i sanden.

Jag skulle ha åkt min vanliga väg till arbetet. Vilket onödigt maktmissbruk. Sådan onödig ilska som kokade i mig. Poliser är alltså inte bara trist maktmissbrukande mot ungdomar. För hur många gånger har inte jag blivit oskyldigt attackerad av poliser i ordnade demonstrationståg med lagliga tillstånd som rört vänsterfrågor, feminism och djurrätt. Blivit dragen i håret, kallad rödstrumpa, veganfitta och andra okvädesord. Och inte för att tala om när en polis beslagtog tre(!) folköl för oss, ett gäng nyktra 22-åringar i första vårsolen.

Skulle jag möta polisen i en mörk gränd är jag mer rädd för dem än för fotbollshuliganerna med kniv i mörkret bakom mig.

Mitt förtroende för polisstaten Sverige är total, som ni märker!