tjugofemte maj tvåtusennio

Jag undrar om inte dygnet 25/5 var ett av de vackraste jag kunnat uppleva med min syn.

Kanske var dygnet det vackraste i år. Under detta decennium?

Tårarna rinner när jag tänker på himlens ljusblå ljus vid dygnets början, hur det ljusblåa skiftades av en mörkare mystiskt violett natthimmel.
Den underbara soluppgången i skimrande rosa då måsarnas skri väcker upp dagen.
Grönskande nyutsprungna blad på trädens grenar, färgsprakande blommor i krispigt gröna gräsmattor och på böljande ängar.
Varmt solljus som värmer ljustörstande rödbrända näsor.
Picnicfiltars grälla färger mot parkers lergräsighet.
Pollendamm på balkongmöblerna till mörkt svart eftermiddagskaffe.
Ljum bris i de modiga djurens skinande pälsar.
Till sist en solnedgång i hela färgpaletten, från gulvitt till mörkt orangegult, till orangerött, till rödrosa, till ljusrosa, till rosalila och slutligen violett natt.

Tårarna rinner inte bara på grund av min nyupptäckta pollenallergi. Mest rinner faktiskt ögonen för att naturen är så vacker och att människosläktet är så ont.