Lost in the city lights

Min uppväxt var lite som Bullerbyn. Många skulle tycka att den inte skulle bli bra film eftersom den var alltför trygg och egentligen ganska ospännade.

Till första advent, efter att första ljuset tänts och fikat inmundigats, vid eftermiddagsmörkrets ankomst, brukade mamma och jag ge oss ut på spark-färd i Grebo.
Vi tittade på adventssljusstakar och stjärnor i villafönstren samt stämningsfull utebelysning i de välskötta villaträdgårdarna.

Det var aldrig någon tävling vem som hade MEST belysning eller FINAST belysning.


Detta var en fin tradition som jag minns med värme och som fortfarande gör mig varm i hjärtat. Det var vackert att se alla människor i villorna i ljuset av orangefärgade pappersstjärnor umgås med varandra. Snön gnistrade och yrde i sparkens framfart.

Sparkföret blev sämre med åren på grund av att gatorna började saltas och sandas mer frekvent.

På väg hem från arbetet i går kväll tittade jag i husens fönster och såg förutom en del adventsljus mest blått teveljus. Och jag såg inte en enda spark. Det kändes ganska tomt.