Klockan är strax efter tre och jag sitter och jobbar. Sitter på min feta röv och dokumenterar i patientjournaler samt kollar upp fakta om olika ortopediska frakturer och repeterar medicinska åkommor.
Ute har det inte riktigt börjat ljusna ännu, även om det snart är dags. Fåglarna kvittrar dock. Ibland tror jag att de ska spricka av allt kvitter. Det är nästan lite otäckt.
Jag har, som, vaknat ur vinterdvalan. Jag har rest mig och är huvudet längre än de flesta. Jag är stark, jag kan lyfta hela världen. Jag känner hunger. I eftermiddags klämde jag i mig lyxmarmelad på kex, en glasspinne och den sista skeden ur ett uppklippt kolasåspaket. Och jag blev varken mätt eller äcklad av mitt skandalösa beteende. Kexen åt jag ihop med svart kaffe i strålande solsken i sällskap av Stella på balkongen. Utan vare sig långärmat eller omsvept av filtar. Stella i sin tur jagade flugor, kvittrande småfåglar och en stor svart kråkfågel. Sedan tröttnade hon på det och fortsatte jagandet inomhus med en grönglittrig boll.
Jag skyndade iväg till kören. Kände mig upprymd och ville sjunga. Och det fick jag. På norska. När jag kom till jobbet var jag hungrig igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
...och som vi sjöng! Kommer bli en fantastisk konsert :D
Skicka en kommentar